22 882.. 2 Den ringa tillgång på åmnen, hrilka lemna den svarta särgen, borde kunna gifva oss et betydelsefull varning. Naturen ålskar dem ej, och år derföre ganska sparsam på dem. Falska myntare: I Mailand år process börjad mot ett stort band falska myntare, hvilka redan insmugglat i handeln betydliga summor af både guldoch silfvermynt. De hade sin verkstad i kållrarne under ett afsides belåget hus. Inga vågar ledde till det hemlighetsfulla gömstållet; blott på ett stålle var källarens hvalf genombrutet och genom ett vindspel hade de invigde gemenskap med yitre verlden. Rullar, a 100 stycken, gattes i omlopp: i Como, hvarest de äfven ville utvexla sådant falskt mynt, anhöllos några af gerningsmännen. De bekånde genast och förrådde verkstaden. I densamma sann man ibland annat 20,000 Floriner pregladt mynt och 160 stampar. 60 af myntarne åro håktade, men hufvudmånnen undflydde. De falska mynten voro så utomordentligt vål gjorda, att man med måda kunde skilja dem från godt mynt. En ung man, omkring 25 å 26 år gammal, vid namn Per Mathiesen från Altens socken i Norrige, hvilken helt nyligen hade gift sig, fick om hösten 1849 underrättslse om att björnar huserade förfårligt i Kmnan gen, hvars grufvor lyda under Kaafjordsverken. Som en passionerad ålskare af farliga ålventyr och intagen af en oåfvervinnerlig lust att ingå nårmare bekantskap med skogens konung, begaf sig bemålte P. Mathiesen genast på vågen dit, jemte sin. goda studsare, Det dröjde icke länge, förr ån Per uppspanade ett björnide. För såkerhetens skull hade han, då han skulle begiva sig till idet, öfvertalat en annan man att göra honom sållskap, men denne egde icke Pers mod, utan ansåg rådligast att hålla sig på behörigt afstånd, under det att Per fullbordade verket. Helt och hållet öfverlemnad åt sig sjelf, närmade han sig idet med rässlan i ena handen och ett torrveds-bloss i den andra, hvilket han hade medtagit för att rått kunna betrakta stållets belågenhet. Vid skenet af blosset stack snart en björn ut hufvudet ur öppningen, men inom få minuter låg han död, med en kula i hufvudet från Peters såkra hand. Denne mårkte snart, att idet hade flera innevånare, och för att äfven komma åt dem, uppsteg han på taket af idet, bröt ett stort hål derpå och fållde genom detta hål ånnu två hjörnar. Leken var dock ännu ej förbi — ånnu fanns en björn qvar uti idet, och det just den, af hvilken han hade att vånta största motståndet, ty det var modren till de dödade björnarne. Då nu jägaren icke på annat sått kunde komma åt den qvarlefvande björnhonan, så resolverade han sig att gå in uti idet och helsa på henne i hennes hem. Sedan han, med refflan i ena handen och blosset i den andra, mera krupit ån gått några steg, kom han plåtsligt in uti en större håla, hvarest han kunde stå något rakare, och helsades genast af björnmadamen med två rader glånsande hvita tånder och ett ihållande brummande. Per förlorade ej modet, men ansåg det ej klokt att låta björnen I först helsa på honom. Han satte derföre helt kallblodigt facklan ned iden uppmudrade jorden uti idet, så att den stod upprått, lade derpå an, och den sista af björnfamiljen stupade, trässad af en kula bakom örat. — Huden flådde han naturligtvis af, och köttet utdelade han dels åt grannarne, dels begagnade han det i sitt eget hem. Anmårkas bår dessutom, att denne dristige jågare, under loppet afförliden sommar, fållt två björnar i Kaafjorddalen, af hvilka den ene var mycket stor; således sex björnar på mindre ån ett år. Af de uti idet skjutna björnarna voro de två ärsI