Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1851, sida 1

na, år för det andra. Och ännu mer; de som styrt monarkien illa, hafva arbetat för republikeu, de, SOM styfå republiken illa, bana vagen för monarkien. Men monarkien har visat, att den icke kan hålla sig; och det var icke personernas skull, det var, som Barrot en gång sagt, emedan Frankrike år det mest demokratiska land i verlden. Talaren förklarar sedan, att når de tre monarkiska partierna inbördes beskylla hvarandra för att hafva söndrat majoriteten, så år denna beskyllning ogrundad. De trenne partierna hade förbundit sig med hvarandra emot republikens framtid; men det ögonblick måste komma, då hvartdera af partierna kånde sin individualitet vakna, och då var det naturligt att split och oenigbet uppstodo dem emellan. Slatligen förklarar han, att han icke år ense med majoriteten, som, når den såger, att den vill försvara den parlamentariska regeringsformen, derunder förstår den ärstliga suveräniteten med tvenne kamrar. Minoriteten kan icke enthusiasmeras sör denna regeringsform, den vill blott upptråda för den republikanska. Minoriteten slutar sig till St. Beuves misstroendevotum emot regeringen. Efter detta tal, som vann venstrans enståmmiga bifall, slutades den allmånna diskussionen. Presidenten Dupin upplåser de olika andragandena. Man begår den simpla dagordningen, som förkastas, efter att Baroche förklarat att regeringen såtter sig emot densamma. Man begår nu, att St. Beuves resolution först skall komma under omröstning; detta antages nåstan enståmmigt, efter några anmårkningar af Lamartine deremot. Nu tager Baroche åter till ordet och bekåmpar denna resolution. Han begriper icke, huru Berryer, Thiers och Cavaignac kunna förena sig i ett votum. Alla 3 hafva angripit kabinettet, men hvar från sin ståndpunkt. Denna resolution såger icke hvarföre ministeren tadlas. Thiers och Berryer tadla Changarniers afsåttning, Cavaignac bifaller den utan tvisvel. Han Önskar och begår, att församlingen otvetydigt och beståmdt uttalar sina tankar, hvilket icke år fallet i den ifrågavarande resolutionen. Landet, allmånna opinionen, verkstållande maktens chef, som efter församlingens votum har att vidtaga sina åtgårder, måste veta hvad som år den sanna majoriteten i denna församling. En koalition af minoriteter år icke den sanna majoriteten. Dufaure förklarar St. Beuves resolution sålunda, att den skall uttrycka det allmånnas misstroendevotum emot ministerens förfarande och en strång lexa får framtiden. Baroche förtvislar icke om sin sak. Han framståller, för att skilja venstran från majoriteten, genast den frågan, huruvida ett misstroendevotum skulle egt rum, om general Changarnier icke blifvit afsatt? Thiers svarar hårpå wed den frågan: år det sannt, ja eller nej, att vi alla hysa samma farhågor för samma tendenser? Det år frågan, som skall besvaras. Baroche gör ånnu en anstrångning, för att afvända sitt nederlag: -I tadlen verkstållande maktens tendenser: nå vål! jag begår blott