Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1851, sida 1

lie konslikt emellan statsmakterna föreslär han söljande resolution: 3Nationalsörsamlingen, fast besluten att bekåmpa alla republiken fiendtliga partier, går öfver till dagordningen.Adelsvård lyckas emellertid icke vinna sörsamlingens gehör, hvilken ofta afbryter honom, hvadan han snart slutar sitt föredrag och lemnar ordet åt Cavaignac, som under allmån spånning be stiger tribunen. Han förklarar först, att hans parti, det republikanska, lika litet kunde hålla med ministeren som med majoriteten i den strid, som uppstått dem emellan. Han vet icke hvem som skall segra i denna kamp, men oppositionen har skål att frukta för bruket, som segraren gör af segern. Valet för republikanerne emellan de begge motståndarne år svårt. Regeringen har gifvit republikanerne grundad anledning till klagan; den uteslöt trån administrationen alla de personer, som blott voro misstånkta för att hysa republikanska åsigter; regeringen fordrade undervisningslagen och valreformen, genom hvilken sistnåmnde den oåterkalleligen har brutit med republikanerne; en minister har kallat Februarirevolutionen en katastrof. Det kunna republikanerne icke glömma, och talaren skulle, derest man genast hade skridit till omröstning, voterat för S:t Beuves söreslagna misstroendevofum. Men diskussionen har tagit en annan våndning. Berryer och Thiers hafva talat; han måste besvara några af deras yttranden. Aldrig har man vågat så rent ut yttra, att den dag var i annalkande, då det skulle vara tillåtet att uppkasta frågan om Frankrikes regeringsform. Denna theori kan han icke erkänna. Visserligen bestämmer författningen sjelf en termin till sin revision; men detta var dock något helt annat ån att bestrida regeringens princip. Försattningen utropar talaren, ,kan revideras; men J hafven hvarken uppfunnit national-suveråniteten, eller allmånna råstråtten; ej eller kunnen J, eller någon annan efter er, tillintetgöra dem. Detta anser han sig böra svara Berryer, som sogt, att når en viss person, en furste, ankomme på fransk botten, så skulle solksuverånitetens princip straxt försvinna. Hvad Thiers angår, så glådjer sig talaren deråt, att han begynner att luta åt republiken; men talaren tror icke, att man alltid skall såga att tillståndet år transitoriskt, att man gör experimenter, når man Verkliken år lifvad af den önskan att sörskassa landet lugn och vålstånd. Talaren och hans parti förklara, att landet icke skall åtnjnta såkerhet och lugn, innan de mån, som vilja grundlågga den republikanska regeringen, anse den för evig. De begge apföranden, som hållits af majoritetens stora talare, såtta minoriteten i nödvåndighet att förklara sig, innan den fattar ett beslut. Hon måste utveckla orsaken till sin oenighet med majoriteten; hon kan göra det i få ord: majoriteten har ingen tro på republiken. Medan minoriteten betraktar republiken som en råddning för alla, har majoriteten glömt, att de monarkiska principerna icke kunnat rådda något. Han anklagar icke nåI gon för konspirationer; han tror icke derpå. Men blott tvenne ting åro möjliga: republik j eller monarki; hvem som icke år får det e