Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1851, sida 2

ta till lif och allt annat genom revolutionens sallenhet sår öfverdrister, genom en oväntad reaktion, eller någon hämnande slump. 1848 års revolutioner hafva icke varit blodiga. Få utmårktbeter hafva fallit osler för dem; och ehuru de decimerade deltagarne och militåren i åtskilliga länder, år det likvål en sak som mindre intresserar allmånheten. Men om 1848 års revolutioner icke kostade så många lif, så voro de desto mera omåttliga i andra hänseenden. De hafva förstört aänstitutioner, yrken, förhoppningar, samhållsklasser, och gagnat ingen, undantagandes furstemaktens innehafvare. Hvad demokratien skördat för frukter af revolutionerna 1848, kan snart sågas, om någon demokrat har mod att såga det. Hvad medelklassen i Frankrike och Tyskland i detta hånseende har vunnit, kan den icke utan rodnad nåmna, Hvad den koustitutionella aristokratien, öster och vester om Rhen, norr och söder om Alperna och Pyrenterna har vunnit, lånar ej eller mödan att relatera. I Hvem har då vunnit något? månne militåren, den skicklige och modige soldaten, som med risk af lif och lemmar besegrade folket och undertryckte uppresningarne och slutligen lyekades att icke endast ingifva mobben respekt utan åfven konstatera den hästigt bestidda sanningen, att en armå kan blifva herre öfver en solkresning, åiven af det mest fruktansvårda slag, i den i anseende till byggnadssåttet oåtkomligaste och af politiska passioner mest upprörda bland ståder. Militåren år den enda klass, som till fullo utfört sitt vårf och bevisat sin ösverlågsenhet. Och lika fullt har hvarken armåerna eller deras anförare på något vis profilerat af sin duglighet och triumf! De generaler, som lyckades att besegra folket, hafva verkligen allestådes skjutits åt sidan. Cavaignac i Frankrike, och jemte honom Lamoricre, Changarnier, Bedeau, de generaler, som triumserade öfver barrikaderna, hvilken år deras stållning? I Österrike år Win ischgråtz, som kufvade Wien, afskedad, och Haynau har fallit i onåd. Radetzky har ännu sin plats, men det år kåndt, att man söraktat hans politiska råd. General Wrangel hade ingen kamp att kåmpa för att taga besittning af Berlins gator: han förde dock militären till triumf, och sedan har man aldrig hörts tala om honom. Och det mest slående exemplet år att Narvaez, som har uppburit hofvet och Cortes på spetsen af sitt svård, han också, nu befinner sig, en flykting, i Bayonne. Nu få vi såga, alt alla dessa härförare hafva visat stor modesti och oegennytta. Genom deras anstrångningar har ovedersågligen hvarje solklig institution i Europa trampats till jorden och bortsopats och hvarje nation dfverlemnats på nåd och onåd åt sitt hof. Uvarje hof har hundradefallt större makt, ån det egde innan revolutionerna uppstodo för att inskrånka eller kontrollera dem. Spanien år underdånig en qvinna af hågst egen kar akter. Frankrike år i en furstes våld, hvilken, vi verkligen tro, kan sånda burgravarne, jemte sjelfva Changarnier i fångelse och göra hvad honom lyster med en budget af 50 mill. och en arm af 400,000 man. De solkslag, i Österrike, som förut njutit ett visst oberoende, åro nu bundna med rep kring Sina halsar och krypa lika hundar för en med kejsarkronan smyckad pojkes fötter. Kungen af Preussen, ena dagen ösvertalad af sin vån att vara liberal och högsint, andra dagen af sin drottning intalad till motsatsen, råder öfver norra Tysklands öden. Aldrig har Europa sett sina konungar, drottningar och hof så absoluta. Detta hafva de blifvit genom militårmakten och genom generaler, som icke åro furstar; och likafullt behandlas dessa generaler aldeles på samma sått som de behandlade demagoger och konstitutionalister, sparkas åt sidan och nedtrampas ibland den stora slafhopen. — — AL 5