Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1851, sida 1

papper. Udnskren så lydande: Vålaktade och konstsörsarne Svarsvaremåstaren Herr Peter Svarfvelin. Angelägetvar skrisvan med den elegantaste stil. I sigillet såg man en blusman med den trefårgade fanan i handen och som devis -Cest doux que de mourir pour la patrie. Måster Svarfvelin vånde den fina biljetten på alla sidor. Hvar f-n kan det hår ha förskrifvit sig ifrån, tånkte han. De få med hvilka han brukade korrespondera, skrefvo vanligen på groft papper och förseglade stundom blott med en se xstylversslant eller en fingerborg. Men detta såg ju ut som en ordentlig bille-doux. Måster Svarfvelin satte på sig sina stora gla-ögon, med de af hans egen hand svarfvade hornbågarne, och låste: vMin HerrelEr unga, förtjusande dotter år en engel, den hvarje menniska måste ålska. Jag år gudskelof också en menniska, derför kan jag ej annat ån älska er dotter, och jag ålskar henne ånda till raseri. Jag her åfven den sällsynta lyckan att finna nam kärlek besvarad.-Det år af denna grannlaga anledning jag tager mig friheten att vånda mig till er, ni L2.