ställe i detta kabinett, der han emottagit dehutationen, emellan hans arbetsbord och den stora eldsstaten, vid hvilken I hans redan af dödskylan fattade lemmar sökte åter uppvärma ig, bade man afmälat för honom komplotten i la Rochelle, såsom något föraktligt. I Man sade honom, att det endast var en hop pöpel och löst pack, som sökte omstörta allt, för att skaffa sig rikedom. Detta är en så vanlig pohtisk fint, att de I som begära den minsta förändring, alltid jemföras m d vilda kustboer. hvilka längta efter stormar och skeppsbrott för att få rikta sig med det strandade godset eller plundra vraken. Också hade man vid hofvet fästat så liten vigt vid processen öfver sergenterne från la Rochelle, att det, utan jatt vara i någon elak afsigt eller af grymt hån, var stor I mottagning och sete hos Madame samma dag, desse undergingo sitt straff. Följakteligen geck denna sak Ludvig XVIII icke till hjertat, och den ironi, som Var honom så egen, framträdde fven denna gång; sorgligt nog för hans minne, kunde han icke afbålla sig i detta vigtiga ögonblick att gifva sin qvickhet luft. I — Vid hvilken tid, frågade han, skola de dömde afrättas? — Sire, klockan fem, svarade de utskickade. — Nåväl, sade konungen, då skall jag gifva dem nåd klockan sex. j En rysning genombäfvade supplikanterne och de aflägsnade sig skyndsamt. Klockan half fem satte sig dödståget i rörelse från Conciergeriet. Aldrig hade massan vid någon exekution varit ifrigare och talrikare; men detta härledde sig ej från en förolämpande nyfikenhet att se ett skådespel, som endast framställde döden. Folket, intaget af en djup sympathi för de lisdomde, hade samlat sig omkring deras schavott af det behof som ligger i menniskonaturen, att stundom äfven skaffa sig njutning af smärtan; måhända äfven af det ofrivilliga begäret att stärka sin frihets-instinkt med åsynen af frihetsmatyrerne. En stor kommendering af den beväpnade styrkan var uppställd på båda sidor om den väg dödståget skulle framskrida. De ofantliga raderna af sablar och bajonetter utgjorde en del af de bojor man pålagt deliqventerne, för att betaga dem hvarje hopp om befrielse; lagens maktige väktare beisdeagade dem ända till sista ögonblicket, och de nästgränsande kyrkornas klockor sjöngo redan dödspsalmen öfver deras hufvuden. Folket, som strömmade till från alla gator samt mer och mer närmade sig till tåget, erfor en sorg blandad med förvåning: man kunde icke fatta den tanken, att dessa fyra unga män, i lifvets skönaste ålder, med all dess styrka och behag, skulle inom få ögonblick hatva upphört att lefva. Denna massa, så rå, men tillika så god, när åsynen af olyckan upprört dess själ, fällde tårar öfver dem; de klagoljud som utgingo ur hvarje mun och förenade sig i ett enda mäktigt sorl, uppstego mot himlen, voro en hymn till offrens ära. Men den som var mest att beklaga bland dessa offer satt dock ej på bödelskärran. Gilberta, som tagit plats i det led som var närmast dödståget, framskred med nedslagna ögon, af fruktan att en enda blick på frihetsmartyrerne skulle betaga henne mod och styrka att gå vidare. Hon tycktes knappt ega qvar en flägt af lif, och dock höll bon sig uppe ibland folkhopen och framskred med en sådan procesions vanliga långsamhet, som gör straffet ännu grymmare. Vid hörnet af den gata som ledde till Nötre-Damebron blef dödståget afskuret, af en rad lysande ekipager, hvilka anlände från Kathedralkyrkan och begåfvo sig till Tuillerierna. Uti den trängsel som egde rum blefvo några vagnar och ridande kavaljerer genom massans påtryckning inpressade bland militär-eskorten. Man kom ifrån kyrkan Notre-Dame, hvarest Artbur dOberons och miss Julia MElbes vigsel-akt nyss egt rum. Grefve dOberon, Arthurs onkel, som då var kavaljer hos Madame, och en af de förnämsta personerna vid hofvet, hade varit närvarande vid ceremonien; och de nygifte begåfvo sig nu jemnte sina förnäma vittnen, till den fest, som just denna timma tog sin början hos hertiginnan af Angouleme. Vid det hastiga tillfället då de tvenne tågen stötte på hvarandra, betraktade Lambert, som var inträngd i bopen, Arthur dOberon i sin trinmf och de dömde på den fasaväckande kärran, samt sände en blick af nästan gudomlig förtrytelse och helig vrede mot himlen. Gilberta, redan med sina tankar långt från denna verlden, betraktade Arthur och miss Julia i deras bröllopsskrud, och ett småleende, som bar prägeln af dödens likgiltighet, flög öfver hennes ansigte. Men vid detta sammanträffande fästades tillochmed deliqventernes nppmärksamhet för några ögonblick på en af bofmännen. En kavaljer, ridande på en ljusgrå häst, påminte dem dunkelt om skuggan som visade sig vid hafstranden och ryttaren vid celtiska stenen, följaktligen samme man, som erbjudit sig att blifva deras befriare . . . Men förut hade de endast sett honom i nattens mörker; nu sågo de honom bakom det dystra sorgflor som den nära förestående döden svept omkring dem... han förblef alltid för dem en obestämd bild. En blick . .. en hastig tanke. . . och allt var slut mellan offren och deras beskyddare. Emellertid Iuntage s;o j samma ögonblick en Affnrnar anm