han underrättade honom, att han ej ärnade 5fverlemna sig a!l1t fruktan att skaffa de royalistiska bödlarne glädjen af ännu ett 3 offer: men att, om Raoulx dukade under, han svor att icke! öfverlefva honom. Ock dessa dagliga blickar bekräftade för de båda vännerna eden att åter träffa hvarandra på jorden eller i himlen.) Fångarne hade dessutom ett annat granskap, ( Vid fönstren till ett af de gamla husen i Cit och hvarifrån man, mellan de olika byggnaderna öfver tak och murar, I varseblef halfva fönstret till en cell i stadsfängelset, bängde en bur, hvaruti hoppade en bofink som vanligen sjöng af, alla krafter. I Bakom denna bur satt Eglantine; och den cell, hvars j galler man varseblef från detta fönster, inneslöt Charles Goubin. — — 1 Martha, Pommiers unga maka, nödsakad att vårda sin sjuka moder, och i hvars lugna och betänksamma själ den barnsliga pligten var vida mäktigare än kärlekens hänförelse, hade stannat i sina föräldrars hus. Eglantiae hvars mera naiva kärlek icke resonnerade öfver känslorna, hade lyckats att i Paris träffa den fånge, hvilken, enligt deras öfverenskommelse, skulle taga henne till maka, om hans olyckor förlängdes. l Eglantine träffade Charles Goubin hvarje dag uti talrummet och bad honom att bestämma dagen för deras gif; termäl; den anklagade, som för hvarje session såg sin belägenhet försvåras, svarade alltid: I morgon! Emedan afståndet emellan Eglantines och Goubins fönster var allt för stort, så att de hvarken kunde se eller höra hvarandra, så hade Eglantine för den öfriga tiden lånat en bofinks stämma för att kommunisera sig med sin kära fånge. Denne fågel, den första som sjunger om våren, och, hvars klara toner ega en egen dallring för att uttrycka kärlek, lät böra sig i Eglantines ställe, denna unga flicka som ännu sjelf var i sin vår, så svag, nästan ett barn, men ändå så stark i sin kärlekl. .. Dessutom var denne bofink, som fågelfängarne gjort blind, och som derföre äfven sjöng i mörkret, just en sådan tolk, som dessa stackars barn bebösde, hvilka älskade hvarandra så högt under olyckan! Goubin kände sig, då han hvarje timma förnam denna luftiga musik, som uppstämdes för honom, icke mera ensam i sitt fängelse. I Timman för assisrättens sista session var inne och man hörde redan sorlet af massan som uppfyllde salen. En ung man, försedd med en biljett, skyndade öfver gården till la Sain:eChapelle, för att intaga sin plats. Det var Cedric, som anländt till Paris på samma gång som fängarne, Cedric, en af de fyra sergenternes ömmaste vänner, en af de ifrigaste carbonari, och hvars alla känslor, från ett kärleksfullt och patriotiskt hjerta, gingo ut på att dela de sammansvurnes öde. I En äldre man, som några ögonblick samtalat med en af domstolens ledamöter, skyndade efter Cedric och höll honom tillbaka just i detsamma han skulle gå in. Då Cedric vände sig om, befann han sig ansigte mot ansigte med sin far. Denne förde honom afsides på gården. Cedrics första rörelse var otålighet. Hr Pontarlier hade varit en af de indirekta orsakerna till nattbrödernas förderf. Dessutom trodde den unge mannen att han kommit till Paris för att sätta sig emot hans afsigter ... Men då han ka-— stade sina blickar något närmare på sin fader, såg han i del åldriga dragen en den häftigaste smärta afmålad. Efter några lifliga utbytta ord, sade Cedric till hr Pontarlier, att hans oryggliga beslut vore följande: I Om de anklagade från la Rochelle blefvo frikända, skulle han återvända till sin fader och svära honom att icke mera blanda sig uti någon politisk komplott: men om hans vänner, genom den dom, som inom några timmar skulle afkunnas, blefvo fälda, skulle han vid samma seance framvisa sitt carbonarikort, inför domstolen upprepa de sammansvurnes ed och begära att få dö med dem. Hr Pontarlier, som nyss talat med en af domarena, ryste vid tankan på denna föresats. Han sade till sin son, med darrande och djupt förkrossad stämma: — Nå väl, gå och angif dig... Men hör mig först! I Du ser denna ring, tillade han, med ögon fulla af tårar, i det han tog en sådan af sitt finger; det är sista minnet af en döende . . — Af en döende! upprepade Cedrie bleknande. — Ja, af en, som icke mera är till. — 1 himlens namn! från hvem kommer denna ring? — Från din syster. — Edith! ... Min Gud!... utropade Cedric, darrande i hela sin kropp. — Mitt hus är tomt, sade sadren; vill du icke återvända dit? — FEdith!. , . Min syster .. upprepade den unge mannen, badande i tårar. — Innan hon dog, tillade hr Pontarlier med bruten röst, tillstod det olyckliga barnet allt för mig ... En olycklig och oförnastig kärlek, alstrad och närd af den royalistiska fanatismen, har lagt henne i grafven .... De sista ord till tröst hon sade mig voro: ,Du har ännu qur min bror, han är förståndigare än jag, han skall icke gifva sitt lif till pris för en ebimer!, Ack! nej, du är icke förståndigare än hon! Begge två hafven i haft hufvudet fullt af dessa afskyvärda politiska passioner, hvarifrån himlen måtte bevara hvarochen! Och jag, olycklige far, skall slutligen blifva deras offer! Cedric lutade sitt ansigte i sina händer. — Min förmögenhet är således utan arfvinge! sade possessionaten, som sjelf icke mindre hårdnackadt vidhöll sin sm mm AA Re