-Jack! han hade måst asflägsna henne från sitt hjerta för hennes felsteg, och hade ej kunnat sluta henne i sin famn! Vid denna tanken kände sig Lamberts så rena och ömma sjal, som i denna broderskärlek satt sin högsta lycka, krossad af smärta. t U—ndertiden betraktade Gilberta vattnet som framssöt nl vid hennes fötter. Äsynen deraf erinrade henne om dammen uti parken vid hotellet d Oberon, hvaruti några ögonI blick före hennes felsteg, en inre röst rådt henne att störta sig. — Ja, sade hon högt, i det ögonblicket borde jag hafra dödt. — I hvilket ögonblick, Gilberta? frågade brodren. — Afionen den 1:sta Augusti... före denna olyckliga men ljufva natt, som jag tillbragte i Artburs rum. — ÅAftonen den I:sta Augusti! upprepade Lambert, som rid dessa ord fattades af en våldsam rörelse. Således, på samma gäng, samma förtviflansfulla natt förförde han min I syster och gjorde sig förfallen till samma straff, som träffar oss alla i stället för honom! — Ja, sade Gilberta, som dock ej helt och bället förstod sin broders ord; ödets vägar äro förfarliga! Denna natt har framkallat den dag som snart skall uppgå öfver händelserna derborta, tillade bon, sträckande handen till. höger, der borta, på Greve-platsen ... Lambert ryste och tryckte handen mot sin panna. I — Den dag, återtog Gilberta, då jag skall plikta för mitt fel. — Du talar om dig, sade Lambert häftigt; låt höra, hrad menar du dermed? ; Men hon hörde honom icke mer; med lutad panna; utropade hon åter, med dof röst, samma ord som vid murarne af Sainte-Chapelle: — Dömd till doden! — Du tror då äfven dig vara dömd till döden? U Till döden!.... Ack! det skulle icke vara nåägot! — Min Gud! Döden är blott ett ögonblicks mod .. sedan en renad själ, som sväfvar mot himlen. I Vid dessa ord gjöt sig ett mildt leende öfver bennes ansigte; den herrliga bild som sväfvade förbi hennes ögon; spridde en förklaring öfver hela hennes varelse. Men det var endast en blixt, hennes hufvud nedföll åter, hennes ansigte blef så blekt, så dystert, att Lambert kände sitt. hjerta nästan krossadt af medlidande. . — Stackars barn! sade han, troende sig dermed mildra hennes sorgliga chimer, en förfärlig dom har träfsat dig: men kan du icke begära nåd? (— Nej. I — Hvem har fällt den? — Jag sjelf. — Hvad säger du? — Att jag måste underkasta mig denna dom. — Ilurudan är då din dom? I — Att se deras död! Ä Lambert uppgaf ett qväfdt rop vid afhörandet af detta ssin systers förfärliga beslut. Hans oböjliga stränghet krosssades slutligen; hela bans väsende genombäfvades af den sordna broderliga ömheten; han var nära att trycka Gilberta till sitt bröst. I Men i detta ögonblick ljöd trumman på kajen ofvanför deras bufvuden. Man aflöste vakten vid fängelseporten. Dessa trumhvirflar, kändes som en jernring kring hans, panna och bredde ett sorgflor för hans ögon, Raoulxis fångenskap, hans förmodade bojor och hans straff framställde sig för hans blickar; tankan på Raoulx feck ett ömmare och mäktigare rum i hans hjerta än någonsin. Öfverlemnad åt sig sjelf under en förfärlig, namnlös strid, steg han upp, vände sig om och ilade uppför de trappsteg som ledde till kajen. I Gilberta stannade qvar på sin plats, med blickar och tankar fästade på Greve-platsen. 2 — — CVV— — I XVI.