— Ja ganska säkert. -) — Och du skulle hafva bedt för mig? I — Hela mitt lift .. Men låtom oss icke tala derom. Säg heldre om du vet huru länge du kommer att sitta i fängelse, och huru länge du skall stanna bär. j — Ja, sade Goubin med bruten röst, i det han började I förlora styrkan att utbärda detta prof. Du vet det, återtog Eglantine. Åck! säg mig då, hvar är ditt blifvande fängelse? — Troligen icke långt härifrån, mumlade ban, och det kanske snart nog. — Är det mindre sorgligt, mindre dystert än detta I fängelse? — Allt hvad jag kan säga dig, Eglantine, är att man icke mera lider der. q Den unge sergenten hade bleknat vid dessa ord, och Eglantine reste sig upp för att fatta hans band och ställa flera frågor på honom. Men i detta ögonblick sade fångvaktmästaren, med en ton som icke tillät någon tvekan, till den unga flickan, att qvarten, som var henne medgifven att samtala med fången, vore förliden, Eglantine aflägsnade sig. Fångarnes blickar följde henne ut i den mörka gången. Denna ljusa och milda varelse var den sista glada syn de skulle hafva här på jorden. I Goubin återvände till sina vänner med en blick af sällhet och nästan ånger, som tycktes bedja dem om förlåstelse derföre att han varit lyckligare än de. Småningom återföllo de unga sergenterna i samma tysta begrundande, som förut, vid dagens inbrytande. Men de dömde voro icke mest att beklaga under dessa sorgens dagar. Vid murarne af palais de justice, i skuggan af Sainte-Cbapelle stod Gilberta qvar sedan föregående dagen orörlig och nästan förstenad, likasom om hon varit fastkedjad vid foten saf denna olycksbringande byggnad, hvarest dödsdomen blifvit afkunnad. Gilberta var uti ett utomordenteligen upprördt tillstånd: sen marmorlik känslolöshet var utbredd öfver hennes drag, hvari dock den djupaste förtviflan afmålade sig: hon såg ut som ett lik, och som om hon dött under grymma smärtor, af hvilka hennes drag ännu i döden buro spåren. Inklämd emot muren, stod hon der fullkomligt orörlig, i med förvirrade och framför sig stirrade blickar. En man inträdde på den gård som gränsade till palatset, och i detta ögonblick var lika öde, som den varit uppfylld lunder rättegångsdagarne. I Det var Lambert, som, under det han aftonen förut likasom Gilberta irrat omkring statsfängelset, hade mött och igenkänt sin syster uti den mansdrägt, som hon lånat för sin hemliga resa till Paris. Lambert hade förstått den djupa ånI ger, som fört den unga flickan till detta ställe; men för denna stränga dygd voro Gilbertas samvetsagg, huru förfärliga de än måtte vara, ej tillräckliga att försona hennes fel. Emellertid förvånades han att ännu finna den stackars ssystern på detta ställe, och han nalkades henne. I Gilberta fästade sina blickar på honom. Dragen af den värd som emottagit henne i hyddan vid Saint-Pierre, och af honom som ändtligen förklarat sig vara hennes bror, hade allt för djupt inpräglat sig i hennes minne, att hon icke, äfven i detta ögonblick, skulle igenkinna dem. I I Hon betraktade honom en minut och betänkte att atminstone hennes bror ej var inbegripen i den dödsdom, som bon dragit öfver några af de andre carbonari. Denna iakttagelse som visserligen visade ett sorgligt resultat mindre, kunde dock ej rycka henne ur den afgrund af smärta, hvari hon var försänkt. Hennes matta och kalla blickar riktade sig mot fängelset och hon återtog sin orörlighet, hvarunder dock hennes läppar då och då halfoppnade sig och mumlade: — Dömd till döden .... till döden! Lambert kände en dödsrysning i sina lemmar, vid dessa I flera gånger med ihålig och hemsk röst upprepade ord; men, oböjlig ännu, sade han: ; — Ja, Raoulx och hans kamrater äro dömde till döden....; jag har ju förutsagt det. il Gilberta skakade på hufvudet och svarade: — Jag talar icke om dem, utan om mig. Lambert spratt till och frågade: ; — Du, Gilberta, är du dömd till döden? Den unga flickans drag lifvades af en dyster enaltation. Hon klappade med handen på den gamla tempelmuren, mot hvilken hon stödde sig och sade: — Om vredens Gud, som fordom herrskade der, sjelf: hade uttalat domen, skulle den icke blifvit förfärligare. Derpå aflägsnade hon sig med långsamma och afmätta steg. Lambert trodde att den olyckligas sinnen blifvit förvirrade, och följde. Hon fortsatte instinktmassigt sin gång öfver kajen, ända till den branta flodstranden, och satte sig midt ibland de grönskande vexterna och de svarta plankstumparne, hvilka tjenat henne som tillflyktsort under hennes vistande i Paris. Lambert ställde sig vid hennes sida, utan att hon tycktes märka honom. Hon stödde armbogarne på ett af sina knän, med hufvudet lutadt emot ena handen, som doldes af det tjocka mörka håret. Hennes karakteristiska ansigte, nu en tafla af de ytterligaste passioner, hade en sublim skönhet under denna hennes djupa förtviflan. Brodren betraktade henne med ett rysande medlidande. Han erinrade sig, att, under de sjutton år han lefvat skiljd från sin syster, och hvarunder han utan att kånna henne, hyst för henne en idealisk kärlek, hans käraste tanke varit, att föreställa sig det ögonblick, då ban skulle