— Nå väl; sade Goubin leende, jag förer ordet för oss tre och jag påstår, att vi icke i något gifva vika för dig. Vi hafva samma själsstyrka att förakta lifvet, eller att sakna det med frimodighet och förlora det utan klagan. I detta ögonblick väcktes såängarnes uppmärksamhet på ett sorl af röster som hördes utifrån. i Folkhopar bade samlat sig omkring Bicetrees murar och samtalade ifrigt. Det långa afståndet, cellens höga belägenhet och murarnes tjocklek hindrade fångarne att uppfatta dessa: samtal; dock trängde några ord, som uttalades med bögre röst, i afsigt att de skulle hinna till de lifdömdes öron, inom cellens murar, I — Nej, nej! de skola icke dö! . . De äro oskyldige . . . Det vore förfärligt . . . . Folket skulle förr störta schavotten öfver ända! . . . Knappt hade dessa röster tystnat, för än en fångvaktare inträdde med en butelj till, den han satte på bordet, men smög på samma gång en biljett i Boriess hand och aflägsnade sig genast. I Fångarne sågo med förvåning på hvarandra. Två af dem reste sig hastigt upp och ställde sig emellan Bories och den öppna dörrluckan som låg åt korridoren, hvarest en skyldtvakt befann sig. Genom hvilket medel har man kunnat besticka denne fångvaktare, att han sjelf lemnar oss en biljett? sade Bories bestört. I — Läs fort! sade hans kamrater. Biljetten innehöll följande: I Till sergenterne från la Rochelle. Man ärnar bedja konungen om nåd för er; men vänta ingenting af honom. Räkna icke heller på folkets rättvisa, den skall blifva vanmäktig mot dragonernes sablar. Den, som en gång tilltalade eder vid hafsstranden och en annan gång vid den druidiska grottan, kan ensam rädda er. I det ögonblick då säångvaktaren, som lemnat er denna biljett, åter inkommer till eder, bör Bories uttala ordet ja; redan instundande natt kommer då samma man, öppnar dörren till cellen och ledsagar eder utom fängelsets murar, hvarest en vagn då väntar eder. Ett hundra tusen Francs hafva vunnit fångvaktaren för eder sak; och er modiga patriotism har redan förlängesedan för eder sak vunnit den, som vid la Rochelle kallat sig eder vän, och som nu gläder sig åt att kunna kalla sig eder räddare. , ; Efter dessa rader, dem Bories uppläst med hög röst, stodo fångarne en lång stund tysta. De vågade icke medö dela hvarandra hvad som föregick inom dem. Ännu hade de icke haft mod att säga ett enda ord närs fångvaktaren återkom, för att borttaga lemningarne efter deras måltid. Nu var ögonblicket inne, då Bories, som ännu ej hun-.. nit rådgöra med sina vänner, ensam hade deras öde i sina händer. s Pommier, Raoulx och Goubin stodo med spand uppmärksamhet och klappande hjertan. Fångvaktaren, på förhand underrättad om allt, stannade några sekunder tyst framför Bories ock fästade på honom en uttrycksfull blick. Bories teg, och sängvaktaren aflägsnade sig. ; Det ja, som skulle hafva räddat de fyra fångarnes lic blef således ej uttaladt. — Att fly som brottslingar! som sege brottslingar, nej! aldrig! sade Bories, gnuggande biljetten mellan sina singrar och kastande den i ett hörn af cellen. — O! hvad du gjorde väl, min vän! utropade de tren-Ii ne kumraterne på en gång. Derefter tillade de hvar för sig. — Sådant var äfven mitt beslut ... men du ensam, Bories hade styrka att uttala det. i Länge undrade derefter fångarne, hvem denne hemlig-—! hetsfulle man kunde vara, som vid la Rochelle gifvit dem si prof på ett så lifligt intresse, och som kunde betala ett hundra 1 tusen francs för en enda fångvaktares biträde; ty de kände Å — W— — ingen den de kunde anse som vän, annat än simple soldater och underofficerare, barn af folket, likasom de sjelfva. Men deras mäktige beskyddare ville icke vara känd af dem, och intet tecken, intet minne kunde leda dem på spåren till hans rang eller namn. Ännu vore de upptagne med denna händelse, då Eglantine på vanlig tid, kom att besöka sin fångne Goubin. b a v Man införde henne för några minuter i fångarnes cell, men hon stannade nära ingången, hvarest en fångvaktmistare och skyldvakten postade. I Goubin hade sordrat att Eglantine aldrig skulle infinna su sig vid rättegångarne. Den unga flickan, som var främling b i Paris, talade aldrig vid någon; sitt värdfolk vågade hon t. icke fråga, bon kände således icke att processen var slut, och ännu mindre den dom som fallit. Hon kom alltså med sitt h vanliga melankoliska och hoppfulla leende. Goubin ensam gick henne till mötes, medan de andras fångarne stannade på sin plats och betraktade henne med l. blickar fulla af outsäglig beundran och erkänsla. I Bories hade i Frankrike, såsom han drömt sig det, älskat samhällets och den befriade mensklighetens ideal. Raoulx f i sin exalterade ömhet för Gilberta, hade egnat sitt lif åt en o uteslutande, förtärande passion, tillbedjandet af enda varelse. Pommier hade hos Martha sökt lyckan uti det innerligaste. Jö reelaste men också enklaste lif i verlden. Allt detta var nu förbi för dem! Både idealet och I passionen hade bedragit dem; det positiva lifvets lycka hade endast varat en dag: den enda som förblifvit dem trogen var denna unga slicka, detta barn, hvarpå Goubin förut knappt hade tänkt. ti I det ögonblick hon visade sig i fängelset, var hon för r. sångarne en representant af allt det goda och ömma. som än-—