Den ed hån svurit Raoulx kunde han icke uppfylla; hans sista önskan, hans sista hopp voro fåfänga; ehuru han sbar pistolen laddad i sin gördel, kunde han icke afhända sig lifvet. Han var vansinnig . . . vansinnig för hela sitt återstående li?. ( . . . . . . . . . . . . . . . — . . Samma afton föregick äfven begrafningen af de fyra sergenterne från la Rochelle. Deras kroppar lades tillsammans under ett pilträd på kyrkogården Mont-Parnasse. Ensamma inträdde de på detta dödens fält, hvarest då för tiden hvarken funnos grafvar, utmärkta genom stora namn, eller prunkande monumenter, utan endast några små kors och träd, af slumpen placerade här och der på en ovårdad mark. Begrafningen skedde i tysthet; ingen vän kunde följa dem till grafvens rand: den djupaste tystnad herrskade detta ögonblick omkring dem; den nedgående böstsolen sände dock sina bleka och melankoliska strålar till dödsfacklor; buskarne, I skakade af vinden, frambragte ett klagande ljud, och några af dess grenar, som voro böjda mot jorden, fälde på den redan igenkastade grafven, alla sina sista blommor för det året. Man lade på detta ställe en enda sten med denna inI skrift Den 21 September 1822, klockan sex på aftonen. bl Sedermera upphängde vänskapens händer, på grenen af det träd som betäckte denna sten, en trefärgad fana, höljd i ett sorgflor.) Det gifves grafvar hvilka hvarken tiden eller händelsernas gång någonsin förstöra; denna vrå af jorden, der sergenterne från la Rochelle hvila, har bittills alltid varit föremål för ett heligt minne. I Carbonarismens unge medlemmar voro svaga. af ringa stånd, genom sig sjelfva hafva de ingenting utfört. Men likasom mossan, hvilken fäster sig på korsen i denna dödens boning, äfven antager dess vördnadsväckande natur, likaså ikläder den simpla soldaten, hvars känslor och handlingar utgå från den renaste fosterlandskärlek, sitt namn en helig karakter. I För några år sedan kom en stor artist ) till denna graf, och under intrycket af det ljufva och högtidliga minne som väcktes der, förevigade hån de fyra frihetsmatyrernas drag uti en medalj af antik skönhet, hvilken således bevarar dem för efterverlden. ! Ganska ofta infinna sig på detta ställe äfven de, hvilka en upphöjd politisk opinion förenade med den siste epokens liberala, och tänka på de menniskors sorgliga öde, hvilkas dygder, ljusa förstånd och ädla känslor, äro före sin tid. Nya förändringar i Frankrikes regeringssitt, visa alltför ofta, att det medborgerliga modet och sanningskärleken icke alltid finna lycka midt ibland de bedrägliga och vanskliga revolutionerna; och, på matyrernas af 1822 graf kunde man dagligen tänka på andra patrioter, rena och sjelfuppoffrande som dessa, misskände och proskriberade som dessa. Hon, slutligen, som skrifver dessa rader, och är en främling för den politiska verlden, söker endast i det förslutna den poetiska skuggan af det som är stort och olyckligt på jorden. Hon har vid denna graf samlat många minnen, lika enkla som stenen hvilken betäckte den, för att åter upplifva minnet af historien om de fyra sergenterne från la Rochelle. I x) År 1846 borttogs den stora sten, som betäckte de dyrbara qvarlefvorna af de fyra sergenterne. En af oftrens vänner, som icke ville latt denna plats skulle råka i glömska, utverkade med mychen möda ssillåtelsen att der låta uppresa en pelare, omgifven af ett jernstaket. Denne vän var en af de fyra sergenternss olyckskamrater, Auguste Goupillon, sergent vid 45:te regimentet, arresterad och tilltalad för delta gande uti den ryktbara affären i la Rochelle. Hans lif räddades: men han betalde nästan ensam rättegångakostnaderna (9,700 Francs). I 4) David (från Angers).