Hon var redan försvunnen; men Lambert, förvirrad och djupt skakad, ilade i samma riktning, som hon tagit. Länge såg han framför sig ingenting annat än den likgiltiga befolkningen och gatornas dystra labyrinter ... Men han aktade hvarken steg, tid eller rymd; fötterna lydde hans feberaktiga ifver; den enda klara tanke som ännu fanns qvar i hans hvirflande hjerna, var att finna sin syster. t På detta sätt hade han genomströfvat hela staden och förstäderna, då han slutligen befann sig vid en öde strand af Seinen. Der fick han ännu en gång se Gilberta på något afstånd ifrån sig. Men natten började redan inbryta, en häftig vind susade i rymden; i sitt hastiga lopp tycktes den unga flickan stå under inflytande af denna vind, ty snart försvann hon åter i mörkret. Lambert begaf sig nu åt det håll der han blifvit henne varse, och stannade slutligen villrådig vid stranden. Hans själskraft och utomordentliga energie, som just nu voro rustade mot lidandet, voro i stånd att uthärda outsägliga qval; men på samma gång bäfvade han under inflytandet af en oförklarlig fasa; så förvirrad som han var, förmådde han ej inse hvad det var som plågade honom. Han ansträngde all sin synkraft för att öfverskåda denna strand, hvarest han icke kunde upptäcka annat än mörker och tystnad. Ännu dröjde på himlen ett svagt ljussken från den sidan der solen gått ner; men de tjocka och dystra skyarne beslöjade stundom denna ljusstrimma. ö Lambert hade stannat på stranden, ty intet ljud, intet tecken ledde hans steg; han såg icke en gång marken han gick på, utom vid det stundom framträdande matta skenet från horisonten; och då kunde han icke upptäcka en mensklig varelse; floden var häftigt upprörd af stormen, och vågornas hvita toppar liknade på afstånd spöken som dansade öfver afgrunden. Efter några ögonblicks lyssnande och spanade, märkte Lambert, som ständigt hade sina blickar fästade åt samma båll, en besynnerlig rörelse i vattnet. Han nedgick ända till yttersta kanten af stranden. Det syntes tydligt att de af stormen upprörda böljorna bröto sig mot något; den ena vågen efter den andra sköljde öfver stranden och slutligen) uppkastades en kropp på sanden. Lambert lutade sig ned, tog den kalla kroppen i sina armar, och upptickte, vid det bleka nattliga skenet, sin syster. I Då upprann en tanke i hans själ . , . En sällsam glädje spridde ett leende öfver hans förstörda drag och kom hans bjerta att klappa fortare! Han sade till sig sjelf, att; hans syster hade försonat sitt brott innan hon gick ur verlden, och att han nu ändteligen kunde omfamna henne, tryeka henne till sitt hjerta . . . Denna lycka, hvarefter han längtat i sjutton år, blef honom nu beskärd i denna dödstimma. Han tryckte den unga flickans lik mot sitt bröst och betäckte dess iskalla panna med kyssar. I detta ögonblick skingrade sig molnen, och öfver Lamberts hufvud tindrade en blek stjerna. Ack detta var säkerligen hans lefnadsstjerna. Utmärkt under sin militäriska bana, hade han dock ej skördat annat än landsflykt och obemärkthet; ehuru kärleksfull, hade han ej kunnat återvända till sin familj; oförsonlig fiende, hade bon dock ej kunnat hämnas; ifrig carbonaro, hade han nyss åsett sina bröders afrättning. Denna hans ödes stjerna utöfvade i detta ögonblick sitt sista inflytande på honom. Under dessa ömma och förtviflade boafemniangar, som Lambert nyss slösat på sin syster, hade han för alltid förlorat sitt förstånd. l