Innan Bories skiljdes från lifvet kände han således en fläkt af frihetens lifgifvande luft, som sänkte sig ned från himlen, och med strålande anlete, gick han sin död till mötes. Nu anlände de lifdömde till Greve-platsen. Gilberta hade, enligt det förfärliga beslut hon fattat, bojt knä ibland de främsta af folkhopen. Under djup sjelfbetraktelse, höll hon dock sina blickar stadigt fästade på schavotten. Hennes ansigte var marmorhvitt och betäckt med kallsvett. Dödshugget skulle gifva henne en död, mera förfärlig, än den det träffade; hon tyckte sig redan se blodiga ångor uppstiga i luften och känna jorden darra under henne; men stark i sin förtviflan, sublim i sitt mod och sina samvetsförebråelser, utbärdade hon det sjelfådömda straffet . . . Ända till sista ögonblicket betraktade hon med fast blick deras död som hon störtat. Lambert, mindre modig än den svaga qvinnan i denna fasansfulla stund, hade, sedan ban sett henne knäböja på den mark, som snart skulle färgas me! blod, dragit sig tillbaka under stadshusets hvalf. Han höll en pistol dold vid sitt bröst, och så snart hans vänner lemnat denna verlden, ämnade han att följa dem. Emellertid ordnades förstörelseverket. Jernskramlet genljöd omkring estraden, framför hvilken likkistorna voro ställda. Men dessa förberedelser öfverröstades af en lång och sorglig trumhvirfvel, blandad med själaringningen, af hvilken hvarje slag upprepade ordet: dö! O! varen tillfreds J alla domare som ville fälla dem. Sen, kallsvetten fuktar redan offrens pannor, deras bleka läppar darra, en förut obekant kyla genomilar hela deras varelse; de känna sig redan vara dödens rof, och likkistorna visa dem deras begrafning! I en ofantlig krets, rundtomkring den vidsträckta platsen, voro husen så uppfyllda af menniskor, både i fönstren och på taken, att hela staden tycktes hafva samlat sig åt detta håll, för att se executionen. En stad ... den första på jorden , . . beväpnar sig bel och hållen för att massakrera fyra unga oskyldiga män; somligå uttala förkastelsedomen öfver dem, de andra försvara dem ej! Inom dessa murar, bebodda af egoismen, förderfvet och lögnen, i detta samhälle af högmod och elände, som öfverflödar af djerfva laster, stölder, mord och knappt dolda brott, dömer man till döden fyra unga män, brottsliga derföre att de drömt om dygd och storhet, derföre att de velat verldens befrielse. Ändteligen visade sig deliqventerne på schavotten. Folkhopen ryste och utstötte dofva suckar; denna ocean af menniskor erfor i sitt inre det förfärliga intrycket af bilan som lyftades öfver martyrerna. Ropet: Lefve friheten! upphäfdes af de fyra offren, och trängde från schavotten mäktigt och uppeldande till folkets bjertan. Några sekuuder derefter hade vapenbröderne, de trogna vännerna, de högsinta patrioterna upphört att lefva! men deras ädla och rena själar följdes äfven åt inför Guds thron. Af de fyra sergenterne från la Rochelle återstod nu icke mor på jorden än deras blodiga lemningar ett dyrbart minne för hvarje patriotiskt hjerta och ett stort exempel i historien. Slutet. Då det sista slaget af rättvisans svärd fallit, trängde sig en ung flicka, som i sin outsägliga öfverretning erhållit pilens kraft som klyfver luften, genom folkhopen, och ilade in på de dystra gator vid hvilka stadshuset ligger. Lambert hade redan fattat det vapen som skulle befria honom från lifvet . . . då såg han sin syster skynda förbi .., Hänförd af en oemotståndlig makt hastade han henne i spåren.