hafva blifvit... Denna fyrdubbla graf kommer att bilda ett stort svalg emellan folkets kärlek och Bourbonerne. .. — Af äldre lineen . . . som skall lemna rum åt er. Derpå aflägsnade sig Högheten med sin förtrogne. Dessa olika rörelser försiggingo inom en minut. Den länga raden af hofvagnar hade redan kommit ur trängseln, och dödstäget framskred på samma sätt som förut, midt ibland en böljande folkmassa och bajonetterna. Det tågade fram med långsamma steg, likt de afmätta slagen af det tornur, som förkunnade dödstimman... men det geck dock framåt; sedan bron var passerad, inkom man på quai Pelletier och nu varseblef man Greve-yplatsen. De fyrå sergenterne sutto på en öppen kärra, i gråa kappor, med bundna händer och håret afskurit ända till balsen, så att den var blottad, hvarigenom de syntes ännu yngre än de voro. Aldrig bade man sett så mycket mod, så stark tro på så lugna pannor. Man märkte lätt att de fyra unga männen trodde fast på sin egen oskuld och dygd, under det de gingo till döden; att vid hvarje steg menniska mer och mer utplånades hos dem och lemnade rum för martyren. Folket förstod deras sinnesstämning och svarade derpå genom sin enthusiasm och sina tårar. Om, såsom man sagt, tanken att kullstörta schavotten och rädda sergenterne från la Rochelle, någon tid rufvat i folkets bröst, så tycktes detta folk nu hafva erhållit en del af offrens mod; det ville såsom de sätta sin förtröstan till framtidens rättvisa, säkrare och mäktigare, än armstyrkan, och som, istället för ett flyktigt lif, räddar en odödlig ära. Från höjden af den skampåle, dit lagen ställt de unge hjeltarne, egde de således verkligen ett oinskränkt välde öfver folket; och deras färd till schavotten var ett verkligt triumftåg. Nästan omärkligt framskred tåget; ett gemensamt utrop af sympathi, afbrutit af tårar och snyftingar drog fångarnes uppmärksamhet på folkmassan. Pommier och Goubin märkte den varma mensklighetskänslan hos detta folk, som omgaf dem, den oändliga men tröstlösa kärlek det hyste för dem, och detta måtte hafva varit en stor tröst för deras själ. Raoulx såg blott en enda varelse. Hans blick hade nyss fallit på Gilberta . . . Han kände icke den unga flickans brott, och allt bevittnade hennes sorg, hennes vistande i Paris, den djupa sinnesskakning eller snarare dödsstämpel som visade sig i hennes drag . . . Raoulx såg att han var älskad . . . Inför denna bild af Gilbertas ömhet och förtviflan, bestrålade hela hans förflutna lif af kärlekens gloria ... Af denna enda blick skördade han en lycka, som skulle följa honom i evigheten. Bories såg ingenting af det som föregick omkring honom, eller snarare han såg det i en idealisk dager. Framför honom låg Greve-platsen, ofvanför folkmassan reste sig stadshusets väldiga murar, med sitt ur i midten. Han betraktade detta ur. Under de tankar på framtiden, hvilka hänryckte hans själ, förekom det honom som om urtaflan utvisat seklets år i stället för dagens timmar och visaren det af dessa år, som skulle medföra Frankrikes pånytt födelse. Den trefärjade fanan vajade öfver byggnaden; de trenne färjorna strålade, såsom ett synligt tecken till befrielse, på tusen punkter af horisonten; och öfver den nyväckta dagens töckniga atmosfer glänste ännu skyarnes trefärjade fana, den präktiga regnbågen. Hopen som omgaf honom var kommen för att helsa landets frihet . . Det var en mäktigt gripande syn, hvari den festliga glädjen var förenad med det majestätiska allvaret i en helig ceremoni. . Från alla håll i rymden sammansmalte oräkneliga röster och entbusiastiska glädjerop till en enda sublim kör, på hvars tonvågor namnet Republik höjde sig emot himlen.