framkallat ifriga förnekelser, beskyllar Changarnier för att i höstas på en gång inlåtit sig i sammansvårjning med Legitimisterna och Orleanisterna och lofvat begge partierna sitt bistånd till att stårta presidenten och återupprätta monarkien. Thiers och Dupin skola hafva ledt den orleanistiska sammansvårjningen, hvars plan det var att, sedan presidenten gjorts misstånkt i allmänna opinionen, plötsligen anklaga honom och låta arrestera honom genom Changarnier. Denna åtgård skulle sedan råttfärdigats genom ossenttliggörandet af det permanenta utskottets sörhandlingar. Når då församlingen sammantrådt, skulle den, genom Changarnier i spetsen får 100,000 man, nödgats att upplåsa sig och derefter skulle bildats ett regentskap under hertiginnan af Orleans med Thiers till premierminister. Hela planen hade strandat genom Dupins tveksamhet. Denna sammansvårjningshistoria torde dock endast hafva sin grund i en bonapartistisk partiuppfatining. En annan korrespondent i samma blad, hvilken representerar majoritetens uppfattning, . . ? . tager Changarnier i försvar, och angisver Louis Bonapartes jalusi som enda grunden till hans afsåttning. Denna skall allaredan hafva varit fast beslutad i somras, och blott ministrarnes motstånd hafva fördröjt densamma. Andtligen blef dock detta motstånd öfvervunnet, och Fould låt i Patrie, införa de för Changarnier komprometterande instruktioner, som voro undertecknade af general Reibell. Hårigenom skulle allmånna opinionen stämmas emot Changarnier och hans afsåttning motiveras. Nationalförsamlingens votum i anledning af Napoleon Bonapartes interpellation kom emellertid i det olågligaste Ögonblick, och ministeren begårde ett nytt uppskof. Louis Bonaparte afskedade nu ministeren och sökte att bilda en ny, som skulle debutera med att afsätta generalen. Detta ville icke lyckas, och majoritetens beståmda hållning gjorde L. Bonaparte osåker, intills hans vån Persigny, som sonderat venstran, underråttade honom om hela detta partis motvilja emot Changarnier. Han fick nu åter mod och genom en modifikation i ministeren satte han skyndsamt sin plan igenom. Bland den salarierade bonapartistiska pressen tar ingen ifrigare ån -Constitutionel presidenten i försvar emot majoriteten och dess ledare, hvilka rent ut beskyllas för att ha sammansvurit sig att störta Louis Bonaparte och göra slut på republiken. Presidenten fortfar att båra sin republikanska mask; han afstår från dotationen, presi den vårdighetens förlängning och författningens revision. Det antages, att derunder ligger den beråkningen att reaktionen slutligen, af fruktan för sin buse demokratien, skall kasta sig för prins-presidentens fötter och erbjuda honom en förlångning af hans makt. Men republikanerne vilja åfven hafva ett ord med i laget. De åro redan betånkta på kommande håndelser och begagna de gynnsamma tidsomståndigheterna till en organisering af den republikanska oppositionen. Den 12 hade hela venstran en sammankomst och en ledande komitå utvaldes ur alla dess fraktioner. Medlemmarne, 16 till antalet, åro I följande: Cremieua, Victor Hugo, Jules Farre, Dupont (de Bussac), Pascal Duprat, Gröry, Charras, Girardin, Em. Arago, Matlueu (de la Dröme), Schoelcher, Michel (de Bourges), Quinet, Ducoux, Joly och Canet. Komiten har dels alt vid vigtiga tillsällen sammankalla partiet, och dels att i alla saker af betydenhet fat. ? . . . : vid omröstningarne i national-församlingen. Demokratiska bladen jubla mycket öfver denLJ . N . . na förening och såsta stora förhoppningar vid densamma. I. des Dehats varnar ordningspartiet för en söndring och en systematisk opposition emot regeringen i det ögonblick, då oordningensparti sörenat sig. Democratie yacisique visar, att underbalansen i Frankrikes sinanser från 1814 till 1848 utgör den oerhörda summan af 4, 620 millioner, ett talande bidrag till monarkiens syndaregister. Polisprefekten Carlier förblir på sin post. Tvenne af de nya ministrarne, Maane och ta beslut, som kunna tjena till råttesnöre