vara trådligast att packa sig undan i tide ur Holstein, var den 15 ankommen till Braunschweig. Landsförsamlingen i Lauenburg har den 15 hemförlofvats af ståthållaren kielmansegge. FRANKRIKE. Det permanenta utskottets protokoller åro nu tryckta och fördelade ibland nationalförsamlingens medlemmar. De motsvara icke de förvåntningar, man hyste om dem. Ett af lInd. Belgemeddeladt utförligt utdrag ur desamma innehåller ingenting, som icke förut stått att låsa i tidningarne, utan framståller blott det redan bekanta i en beståmdare form. Utskottets förhandlingar röra sig hufvudsakligen kring trenne punkter: Sållskapet den 10 December, oordningarne vid revyerna och general Neumayers afsåttning. Med hånseende till det förstnåämnda låt man i början åtnöja sig med temligen obeståmda förklaringar af Baroche, och det var först efter nationalförsamlingens sammankomst, som sållskapet måste upplösas. Oordningarne vid revyerna gåfvo deremot anledning till håftiga debatter med krigsministern, som i utskottets sammankomst den 7 Okt. sökte att skjuta saken åt sidan och för ösrigt losvade att göra hvad han kunde för att förhindra upprepandet af de öfverklagade oordningarne. Härvid låt man det då bero, men då samma scener förnyades några dagar efteråt, och det i sjelfva krigsministerns nårvaro, utan att han sökte sådant ofog förhindra, ansattes han mycket håftigt i måtet den 11 Okt., och efter långvariga förhandlingar beslutades att tadla ministerns uppförande, för det han sett genom fingrarne med grofva förseelser mot discipli nen och dermed, att korpschefer uppmanade sina trupper till konslitutionsvidriga rop. General Neumayers afskedande förhandlades i sammankomsten den 30 Okt., och, till följe af Changarniers förklaring var den motiverad genom generalens strånga vakande öfver discipinen och hans förbud emot de opassande ropen. Imellertid menade man, att den form, under hvilken generalen blifvit afskedad, förmildrade oråttvisan af regeringens handlingssått, och att denna oråttvisa dessutom icke skulle hafva något inflytande på den goda andan bland trupperna, hvarför det ej eller skulle vara nödvåndigt att vidtaga några sårskilta åtgårder af denna anledning. Dessa referater åro ej af den natur, att de kunna hvarken kompromettera permanenta utskottet eller motivera något mera genomgripande beslut mot regeringen från nationalförsamlingens sida. Också år det resultat — Lanjunais andragande om en motiverad dagordning — hvartill såkerhetskomiten, såsom den kallas, kommit, temligen intetsågande. Icke en gång detta lindriga tadel emot regeringen kan med såkerhet antagas skola gå genom i nationalförsamlingen. Tvertom har det, såsom i gårdagens a antyddes, flera chancer emot, ån för sig, och man förutsåger redan, att det kommer att skjutas åt sidan genom den enkla dagordningen. I inledningen till det nåmnda andragandet utvecklas, för att betaga tadlet skenet af att vara rigtadt emot sjelfva republikens president, åtskillnaden emellan dennes och hans ministrars ansvarighet. Sedan sålunda presidenten satts utom frågan, framhållas tilldragelserna under nationalförsamlingens serier, srån revyerna ånda till Neumayers afskedande, och förklaras sedan, att utskottet måste bringa Changarniers af:ältning såsom politisk åtgård i förbindelse med det förtroendevotum församlingen gifvit honom den 3 Jan. För dfrigt måste församlingen i sitt beslut hålla sig till presidentens budskap af den 11 sistl. November och såvål hennes pligt som hennes interesse ålågger henne att i innerlig förening med presidenten arbeta för fullåndningen af det sedan 2:ne år så lyckligt genomförda verket. Slutligen beråttas, atttvenne utskottsmedlemmar skulle hafva varit får en ren och simpel dagordning, emedan ingenting tadelvårdt förekommit sedan sista budskapet, att trenne medlemmar visserligen ville gifva ett tadelsvotum, men icke hlandra Changarniers assåttning, och blott 6 medlemmar föreslå ett misstroendevotum. — Såsom redan nåmnts blef Lanjunais andragande antaget med 8 råster mot 7.