Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1851, sida 1

— — — —— — — D —ha vi skåningar icke annat att glädja oss ösver ån julgröt och flåsk, och en sup på fisken, ty alltsedan hollåndarnes stora fiskafånge i Skanörstrakten hafva vi varit beryktade ichthyophager och stortaliga torskåtare, brånvinsflaskan eller det riksgagneliga testamentet från Gustaf den 3:djes vittra tidehvarl icke förglömmandes. Och att skåningarna alltid varit ett svinålskande folk, derom vittna de många vildsvinsbetarna som enligt professor Nilssons utsago förefinnas i de skånska torlmos-arna, hvarest man fordomtima smorde sig med skinka vid torstägten. Men apropos vitterheten och Skandrstrakten, så har hår ibland vår orts bönder, hvilka, unter uns gesagt, egentligen bestå af herremån med bondfysionomier, utspridt sig ett slags qvåde, skrifvet till en valsmelodi, som det påstås af den bekante blekingske bonddrången och skalden Per Thomasson. Detta qvåde beskrifver eller råttare karrikerar en stadsmåhända småstadsbal på ett hvarken fint eller snillrikt skåmtsamt, utan på ett ganska harmset och groft sått, så att bonden tydligen sticker fram icke blott i tankegången, utan åfven språket och rimen, som på slera stållen åro selaktiga. Anledningen såges neml. vara den, att författaren, som besökte en bal i Trelleborg eller Skanör, icke blef så omtyckt af flickorna att han i sin bonddrågt kunde få deltaga i dansen, hvarföre han, harmsen derölvernedskref qvädet i ett sidorum, qvarlemnade papperet på bordet och asflägsnade I sig. Första gången vi hörde Per Thomassons namn omtalas, eller att en bonddräng-sran Blekinge upptrådde på den vittra arenan, gjorde vi oss helt andra begrepp om honom, vi våntade oss en naturskald ur folkets sköte, som skulle för den bildade verlden besjunga solklifvet och derur hämta scener till sina sånger; vi våntade oss om icke just en ny Homöer, Ossian eller Wåinåmöinens skald, dock någon som sramträdde med ett slags Niebelungenlied eller åtminstone splitter nya folkvisor, med ett ord en ny Hans Sachs. Men deruli hafva vi högligen blifvit bedragne. Han upptrådde med anspråk på ett skaldeanlag, utbildadt och förådladt genom studier och boklig lårdom och att han deruti icke kunnat hinna betydligt långt, inses klart. Poesien i våra dagar, såvida den icke år ett naturbarn, hvilket bör till de yttersta sållsyntheter, år dock en studerad konst, och vår vitterhet år i sjunkande, kanske just derföre att våra båttre skaldeanlag hafva förlitet studier. Men å andra sidan bör P. T. besinna att han för det skalderykte han, (vi vilja ej, såga sörtjenar, ty han skrifver. dock icke båttre ån våra medelmåttor), nu åger, har att tacka icke bönderna, utan just de bältre klasserna, som intresserat sig för bonddrängen.Ty icke hafva bönder hvarken varit hans förlåggare eller köpare, eller ens beundrare. Att derföre vilja upptråda och förklara huru han beler det båttre folkets dansar, som dock i konst och behag alltid kunna såttas i bredd med al!mogens, att omtala fruar lika -gödde kalkoner och till medjan nakne sröknarmed slera dylika föga sina och qvicka bondtermer, är lindrigast sagdt en otacksamhet, för att ej såga oförskämdhet. Om han med anspråk på att deltaga i nöjet upptrådt i en