Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1851, sida 1

—— — 2— — 2 Ä h öDS— verenskomma om beskassenheten af det nya, som skall införas. Man har inom de liherales leder kanske alltför mycket sörkättrat hvarandra, för att ett nårmande skulle kunnat komma att ega rum vid afgörandets stund, och hade vi icke för grundsats att alltid iakttaga regeln: ide mortuis nihil nisi bene, så vore hår åter stållet att anföra exempel i den vågen. kmellertid år det bevis på ganska liten takt och besinning af hvad de liberales egen frid tillhörer, att man ånnu hår och der, t. ex. frän dessa vålkånda och tillförlitliga Stockholms-korrespondenterne i en del landsortstidningar, sär se det gamla uppkoket på de grås och de yradikalesdisserenser i denna fråga, dervid det år en egen taktik af de förre att begagna ungefårligen samma vapen mot de sednare som mot de konservative. Det lånar väl icke mycket mödan att göra dessa herrar eller kolporiörerne af deras obetånksamma smågnat uppmärksamma derpå, att man kan i frägan om en riss reforms utsörande råka till att vara utaf litet olika tankar med dem, utan att derföre ega den nota . . ? ? characteristica, som år utmärkande för hvad . . . ? man i allmänhet menar med radikalism; äfvensom vi åro villige att erkånna enahanda förhållande inom den s. k. grå nyansen. Men då detta, som sagdt år, icke mycket lånar mödan, så hafva vi endast i en föregående artikel trott oss böra tillråttavisa det frenetiska i anfallet mot Bondeståndets majoritet, och tillåta oss hår ånnu ytterligare erinra derom, att om man inom en viss fraktion i det liberala lågret fortfar med dylika på en gång obetänksamma och oråttvisa anfall och förtydningar, så skola de liberale aldrig komma till något mål. Denna fraktion skall under förfåktandet af sina subjektiva åsigter, under det lumpna försöket att godtgåra eil lidet nederlag på deras bekostnad, som i grunden strida inom samma leder. alltjemnt utsä oenighetens och misstånksamhetens frö; och sålunda under det de liberale tvista inbördes och utåta hvarandra inför nationen, skola de konservative konseqvent och enigt gå till sitt mål och hinna det. Ty ett mål hafva de konservative föresatt sig åfven i denna fråga. De hafva rått vål insett, att det icke går an långre att pocka på bibehållandet af allt det gamla i sina längesen föråldrade former; en Töråndring vilja således åfven de. Har icke sjelfva hufvudanföraren yttrat, att det alltid varit de konservative, som åstadkommit reformerna, der sådana någonsin skett, hvilket vål rått uttydt vill såga: de liberala idernas påtryckning har till slut befunnits så stark, att de konservative omsider nödgats ge med sig, och till följd deraf har en reform efter mycken strid försiggått. betta veta de konservative mer ån vål, och derföre vilja de -stanna i bäcken förrån de komma i ån;de vilja göra några små modifikationer i de nuvarande formerna, för att sedan kunna gålla åfven de för reformränner. Vi tillåta oss icke, såsom en del af deras motståndare gjort, den insinuationen, att de konservative i sjelfva verket vilja ingen föråndring, att det klassförslag, hvarmed de gå hafvande, endast år en maskerad, för att denna gången komma från saken; vi tro tvertom, att de verkligen sjelfve skulle, om ett sådant förslag nu blifver I