Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1851, sida 3

mellan Whigs och Tories i England, eller mellan Hattar och Mössor i Sverige under sörra århundradet. Der åter hvarest en handfull folk står, förskansad bakom usurperade oråttmåtiga privilegier, emot en hel nation, år uttrycket nedsåttande för den sistnåmnda, och det blir tillika oegentligt i fråga om en strid — i fall det hvilande förslagets asgörande kan kallas så — i hvilken nationen ej kan sågas hafva deltagit, minst på förslagets sida. Det hvilande förslaget hade aldrig rönt någon liflig sympati hos nationen, dess beståmmelser voro sådana att hon ansåg sig icke kunna vara belåten dermed, och det förkastades också med femsjettedelars majoritet af det stånd som representerar nationens kårna. Hvarföre då tala om de konservatives seger? hvarföre icke lika så gerna om de liberales? Jo, blott för det att förslaget erhåll 16 rösters pluralitet i Borgarståndet. 1 sanning ett klent skål. Sannt nog att de konservative sunno sig genom det ringa stöd, förslaget hade hos de liberale, ega friare hånder att behandla förslaget efter sin hjertans önskan; men hvad bevisar det annat ån att de konservative, i trots af all den klokhet hvarför de prisas, likvål ej varit förutseende nog att i tid gifva efter för att rådda något af sitt inflytande och sina grundsatser, i stållet att deras blindhet och förstockelse nu snart sagdt med naturnödvåndighet leder dertill att de innan kort hafva spelat ut sin roll. Hvem som emellertid må sörja deröfver, icke behöfva de liberale göra det: må de konservative gerna trumfa nu så långe, dess förr få de liberale sina handkort goda; få då se hvem som vvinner spelet.A