Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1851, sida 3

Hvems är segern? Såsom låsaren torde erinra sig, hafva vi aldrig kunnat gå in på de grås ofta upprepade påstående, att icke vi, de liberala, utan de konservativa hafva genom förkastandet af 1848 års representationsförslag hemburit seger — ett påstående, som de konservative sjelfva haft den oklokheten att antaga och skrytsamt förkunna. Uppkomsten af detta de grås sanningslösa pästående kan ej gerna förklaras annorlunda ån genom tillvaron af en så håftig och slödande harm öfyer det af dem, måhånda, icke så afgjordt våntade nederlaget, att de i första öfverilningens Ögonblick hellre erkånt sig vara slagna af de konservativa, ån af de liberala. Men kanske hafva de också önskat, att, i olyckligt fall, så hade varit. De grå skulle nåmnligen, om så varit förhållandet, hafva kunnat bibehålla sig ännu såsom parli; ty de segrande konservatisternas öfvermakt skulle då gjort hvarje åfvenså liten motståndskraft — således åfven de grås — nådvåndig och önskvård för det i en liberal riktning stråfvande folket. Också hör man verkligen från det grå hållet mycket plausibelt ordande om den fruktan och misströstan för framtiden, som de konservativas föregifna seger skulle våckt i alla delar af landet. Och detta, änskönt litet hvar af Sveriges inbyggare nu börjar fatta hopp loch förtröstan till framtiden, sedan det oro och sörvirring stistande förslaget gått all verldens våg. I fall nu en sådan önskan finnes hos de grå, att de hellre sett de konservativa ån de liberala såsom segrare, når de sjelfva i alla fall voro hemfallna åt nederlaget, så kunna vi icke tillmåta dem någon sårdeles patriotism eller någon synnerlig ifver för folkets sanna frihet, om de också gjorde de mest hårdnackade anspråk derpå. Må, imellertid, de grå genom sitt framtida beteende afvåpna den misstanke, de sjelfva hår och der våckt, om deras ringa patriotism och svala ifver för folklig frihet! För vår del uppskjuta vi allt omdöme hårom tills vidare. — Såkert år imellertid, att, om de konservativa vore de råtta segervinnarna, så skulle det grå partiet kunnat sjelfståndigt bestå för sig jemnte det liberala under den snart börjande hårfården mot den gemensamma sienden. Nu återigen, då det år de liberala, som i sanning vunnit segern, återstår för de grå endast den utvågen att låta upptaga sig uli det liberala partiet, låta all sjelfståndighet såsom eget parti fara och att, inblandade i de liberalas talrika leder, tåga mot den lilla, tått slutna konservativa falangen. Skillnaden år i alla fall temligen fin, utom får den ömtäligt kånsliga egenkårleken. Vare nu hårmed hurusomhelst. Vi lemna derhån, om de grå tilldela konservatisterna segern i följd af någon blind förbittring och harm, eller om de göra det i följd af en egennyttig och sjelskär önskan att kunna bestå säsom eget parti åfven framdeles. Men, hvad vi icke kunna lemna derhån, år uppvisandet af huru sanningslöst det påstående år, hvari de grå och de konservativa förena sig, att icke liberalismen, utan konservatismen genom förslagets fall vunnit seger och dymedelst åfven förökad kraft och inslytelse. Vi åro glada att för ett sådant uppvisande endast behöfva aftrycka ett litet stycke ur Jönkåpingsbladet för den 00 dennes. Enligt detta blad, har, nåstan med visshet af en trosartikel, det påstående blifvit upprepadt, Ått de konservative nu, genom det kungliga representationsförslagets förkastande, hafva vunnit spel; ett påstående hvari vi ej kunna instämma. Der hvarest tvenne partier stå emot hvarandra så pass lika starka att de kunna ryckas om öfvertaget och besitta det skiftevis, der kan man tala om det ena par—