Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1851, sida 1

icke mig att sitta här och hänga låpp, som 2 . . . öfver en simpel borgare. Min salige husbondes slutrepresentation var då den mest glånsande af alla, och jag vet nu åfven hvad all den der pergamentsgrannlåten betyder.— Han företog sig nu att vidare söka i kofferten och framdrog ur den ett stort stycke svart klåde, på hvilket med silke var broderadt ett furstligt vapen. — -Sen efter i dokumenterna, mina herrar, om detta icke år det råtta! en flygande örn i rödt fålt samt en stege. — kiktigt, så står der. — Ack ja, den stegen måste han sjelf båra på tånderna, den olycklige! — och örnen förestållde han sjelf når han flög genom ridbanan med fötterna stödda emot den eldiga skymmeln. Men nu skall folk likvål se, att vi åro förnäma— fortfor han med en stolt min och svepte likklådet omkring sig, i det han gravitetiskt gick fram och tillbaka mot liket. — Jag är icke långre pajas; nu år jag drabant och häller nattvakt vid min högstsalige herres och furstes paradsäng.Under det han sålunda, utan att man gaf akt uppå honom, gaf sin humor luft och tycktes uttömma sig i ett hjertlöst hån öfver den tragiska motsatsen. mellan fursteherrligheten och gycklarelifvet, hvilka hår tycktes sammansmålta i det vattliga, fattigt upplysta tåltet, 22 3