Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1851, sida 1

sökte att lugna och trösta henne. Den lille Pietro satt på kollerten med sin pajasmåssa djupt nedtryckt i pannan, med armbågarne stödda mot knåna, med hufvudet lutadt i sina händer och snyftade. Den gamla, döfva modren tillslöt gubbens stora, brustna ögon, tryckte en brinnande kyss på de sammanskrumpna, blå låpparne samt bad innerligt och andaktsfullt, under det att en underbar, salig glådje skimrade genom smärtan i hennes djupt infallna ögon. Stahl och Helman hade under detta upptråde gått in i tåltet; de slöto sig med innerligt deltagande till den sörjande familjen; men ingen af dem kunde ånnu rått förstå grefve Fritzs förtroliga förhållande till de olyckliga. Efter den aflidnes sista vilja blef nu elfenbensskrinet öppnadt, och Helman framdrog derur ett gammalt, maskstunget pergamentsdiplom, försedt med ett stort vaxsigill, jemte en del andra papper. Han upplåste med håg röst dessa dokumenter, som till hans stora förundran innehöllo de mest ojäsaktiga intyg om den gamle Ritters höga bård och stånd. Hans ursprungliga namn var Francesco Allori; han var en florentinsk principe, af en gammal furstlig ått. -Är vål allt detta sannt!— frågade den lille Pietro och sprang upp — -så anstår det RR RR EKLEIRE RRRRR —