Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1851, sida 1

sigte, hvilket ett stort, svart lösskågg förgåfves skulle gifva ett kraftsullt utseende. Med möda steg han upp på håsten; han var stel och svag: de mest allmånna egiilibristiska konster kostade honom anstrångning och satte honom i en ögonskenlig lifsfara, hvilket man ålven kunde mårka på ett par ångsliga ansigten, som då och då framtittade bakom ridån i fonden. Pajas, som nu hade framträdt, var en liten, halt persedel med en stor lösnåsa af papp. Han stod och klatschade med piskan och sökte förgåfves att med sina vanliga krumsprång och qvicka infall roa publiken och skyla sin egen ångslan för sin gamle svage husbonde. Då konstberidaren slutligen skulle hoppa genom tunnbanden, kom håsten ur takten, och den gamle eqvilibristen stårtade hufvudstupa ned. Pajas låtsade som om det skulle så vara och slog en kullerbytta för att gifva sin herre tid att resa sig och komma på håsten igen; men den gamle blef liggande, utan tecken till lif. Nu glömde pajas sin rol och kastade sig jemrande dfver honom. I samma ögonblick störtade en ung, bildskön flicka i en slags mamelukdrågt samt med fladdrande, svarta lockar fram från ridån och kastade sig med ett högljudt klagorop I ned bredvid den gamle mannen; och nåstan