Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1851, sida 2

Till Aftonbladet och dess förläggare. Minns hr Hjerta den vackra skildringen af Frithiofs strid med Jarl Angantyrs kåmpe Atle? Kommer hr Iljerta i håg, hurusom Atle, sedan Frithiof sållt honom till marken, med stolt sinne, med ådelt mod, stilla och orörlig afbidade, hvad hans besegrare ville företaga? Erinrar sig hr Hjerta, hurusom Atle, för stolt på samma gång att förneka sitt nederlag och att visa någon veklig sinnesrörelse derdfver, hvarken utbröt i skållsord, förbannelser och oqvåden mot segraren, eller skar tånderna af qvåfd förbittring, eller rullade ögonen i vild förtvillan, eller visade ringaste tecken till en feg och omanlig ståmning i sinnel? En oimotståndlig id6association förde genast våra tankar på ofvannämnde skildring i Frithioss Sava, när vi I går eftermiddag genomögnade hr IIjertas hlippik mot oss i Aftonbladet för den 9 dennes; icke som skulle hr Iljertas utfall mot oss ega i ringaste mån likhet eller slågttycke med kåmpen Åtles beteende, utan vår id6association uppstod just i följd af den raka motsatsen, den skarpa kontrasten mellan hr Hjertas och Atles olika sått att skicka sig. Den tidningslåsande publiken har nåmnligen i vår polemik mot Aftonbladet det egna skådespelet af tvenne kämpar, af hvilka den ene efter båsta förmåga strider med de skarpa vapnen af förebragta Skål och bevisningsgrunder, under det den andre endast lamt kan försvara sig med att idkeligen ropa: låga insinuationer! pådiktade dåliga bevekelsegrunder-! — af hvilka motståndare den ene årligt, redligt och öppet uttalar, hvad han, påtagligen för hvarje uppmårksam åskådares blickar, af innersta öfvertygelse anser vara sannt och rått, under det att den andre framkommer med de snygga och obevisade beskyllningarna: uppsåt att skada! handlingssått mot båttre velande! af hvilka slutligen den ene kåmpen begagnar ett humant, saktmodigt, men öppet språk — sådant, som sanningen talar — under det att den andre uttömmer sig i omoliveradt ovelt och oqvåden — sådana, som endast kunna komma öfver en slagen motståndares låppar, når de skålfva af fegt och omanligt raseri. IIvarje åskådare med manligt och ådelt sinne skulle le med ett medömksamt löje ösver den slagnes komiska anblick, om icke denna anblick tillika vore så oskön och för den esthetiska kånslan sårande, att åskådaren måste vånda sig derifrån med afsky och yedervilja. Vi skola icke eller såra våra låsares öron med upprepandet eller besvarandet af Aftonbladets erosva ordasätt och harmsna utgjutelser. Ja, vi skulle tillochmed med fullkomlig tystnad hafva förbigått Aftonbladets hela åckliga artikel, om icke ett par insinuationer i densamma fordrade tillråttavisning. Vi skola endast i korthet upptaga dessa insinuationer till besvarande. Men dessförinnan torde det icke vara ur vågen, alt en gång för alla lågga på Aftonbladets hjerta den sanningen, att sådana expektorationer, som de mot oss begagnade, hvarken åro hedrande, kloka eller bevisande. Iedrande åro de icke, ty så klarseende har bildningen numera gjort publiken, att den ser tydligt smutsflåckarna på de låppar, dfver hvilka -pöbelakligt ovett strömmat. Kloka åro de der utgjutelserna icke, ty de sprida dager öfver den i Aftonbladets hjerta inneboende harmen vid det smärtsamma nederlaget. Bevisande åro de icke eller; ty om hr Hjerta också i hvarje andedrag kallade våra framstållningar låga insinuationer och imputationer:, så åro de likväl dermed ingalunda vederlagda. Notskäl och motbevis vill det till, hr Hjerta. Sanningen kan ju af hvemsomhelst kallas lögn; men icke år dermed bevisadt. att hon år lögn. Den gamla goda tiden