Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1851, sida 1

sramtvunget af ett bemödande att slå bor och glömma alla dylika farliga drömmar. Nu hördes trumpeten åter utanföre och d begge vånnerne skyndade sig att uppsåka de ras lefnadsglade kamrat i konstberidarnes tråd. skjul. Otålig satt han på den fråmsta bån ken och hetraktade den söndriga ridå, son undandolde den lilla scenen i fonden af dei trånga ridbanan. Ett par drångar sprung fram och tillbaka och gjorde tillberedelser sö de blifvande konststyckena. Deras drägt ocl utseende röjde armod och brist, och den ill dekorerade skådebanan lofvade ingenting a betydenhet. Det kan likvål omåjligt vara desamme — utbrast grefve Fritz förtretligt.-Deras trupf var ju välmående och når vi trädde in i def gamla ridhuset, blefvo vi alltid öfverraskade af prakt och glans. Eller skulle de hafve blifvit fattiga sedan? De voro ju i stor rop. -Icke allt, hvad vi beundrade då, skola v nu beundra— anmårkte Helman. — -På tio år kan ju också ryktet om den gamle praktälskande konstberidaren lått hafva utdödt. (Forts.) A NTASSSNSRETRSATAAA