Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1851, sida 2

kant. Den 6 dennes laborerade man ånnu med bildandet af ett nytt kabinett. De halfofficiella aftontidningarne af den 5 dennes visste icke mera, ån att ingenting var afgjordt. Enligt Moniteur du Soir hade presidenten. skickat efter hr Dupin; enligt Bulletin de Paris har han bedt ministrarne till den 6 uppskjuta sitt afskedstagande och till denna dag beramat en konferens med dem. En minister-konselj har åfven egt rum sistnåmnde dag. Odilon Barrot skall hafva varit hos presidenten och såsom vilkor för öfvertagandet af ett nytt kabinetts bildande fordrat, att presidenten uppger anspråken på en ytterligare penningebevillning och afstår från en förlångning af sitt embets. Deremot lårer Molt, utan några sådana vilkor, losvat presj enten silt understöd. Flera ministerlistor cirkulera, på hvilka alla dock LGon Faucher figurerar. Bland de andra namnen äro Åbatucci, Flariyny, Passy, Fortoul, Daru, Lahitte o. sl. a2. KRyktesvis sörmåles äfven, att Fould och Baroche skola förblifva på sina plats er, men att de öfriga ministrarne skola våljas ur nationallörsamlingens majoritet och att propositionen om ett nytt anslag åt presidenten kommer att falla. Äfven polisprefekten Carlier har begårt sitt afsked. Nationalförsamlingens möte den 3 dennes har, såsom ofvanföre antydts, afgifvit ett nytt och afgörande bevis på majoritetens ogynnsamma stämning emot ka inettet. Såsom man torde erinra sig, har det sörmålts, att Changarnier instruerat sina underbefälhafvare i Paris att icke esterkomma några andre reqvisitioner af trupper, ån de som bårrörde från honom sjelf. Dessa instruktioner hafva blifvit oslen liggjorda af Patise, ett bonepartistiskt blad. I anledning häraf upptrådde i mötet den 3 Napoleon YVonaparte, presidentens kusin men en motståndare till hans politik, och interpellerade krigsministern, general Schramm. Denne, understådd af inrikesministern Baroche, begårde rådrum till den 6 dennes eller åtminstone till nåsta dag, för besvarande af interpellationen, om hvars föremål han ånnn ej inhemtat tillråckliga upplysningar. Församlingen sörkastade emellertid med stor majoritet hvarje uppskos. Krigsministern kunde nu blott gilva otillfred-ställande svar, men general Chan garnier be gärde nu sjelf ordet och förklarade, att de omtalade instruktionerna aldrig existerat, att det aldrig fallit honom in att betvilla nationalförsamlingens presidents rättighe er och att han alltid var beredd att eflerkomma dennes order. Resultatet blef, att Changarnier skördade ett stormande bifall, att Napoleon Bonaparte tillbakatog den motiverade, ett tadel emot Changarnier uttalande dagordning, han föreslagit, och nationalförsamlingen med alla röster emot 3 gick öfver till den simpla dagordningen. —— Denna tilldragelse anföres såsom hufvudskålet till ministerens afgång. Andra orsaker uppgilvas dock åfven, såsom att presidenten begårde, att hans ministrar skulle genomdrifva ett nytt anslag åt honom, afsåtta Changarnier och uppråttnålla verkstållande maktens anssende gent emot nationalförsamlingen. Det tillfogas, i strid med andra uppgifter, att den nya ministeren måste gå in på dessa trenne punkter. Nationalförsamlingens majoritet och Changarnier hafva imellertid i mötet den 3 offentligen proklamerat sitt fasta förbund på samma gång som den gamla, så långe på ett konstladt sått dolda söndringen emellan majoriteten och presidenten bragts i öppen dager. Nu beskylla begge partierna hvarandra för illistiga intriger. Man vill hafva kommit under fund med presidentens assigt att sörtrånga Changarnier från öfverbesålet i Paris, och denna upptåckt skall hafva föranledt nationalförsamlingens votum. Nationalförsamgen förebrår deremot majoriteten monarkiska —