Konstberidare-samiljen. Af Bernh. Ser. Ingeman. — (Forts. fr. N:o 7. Som universalarfvinge till den betydliga sörmögenheten och de efterlemnade godsen hade den unge grefven en så vidstråckt verknings krets för sig, att han icke önskade att anvånda sitt lif och sina krafter på något annat. Den långvariga och håftiga feber, han i Hamburg hade genomgått, tycktes för honom hafva sånkt orsaken till hans sjukdom iglömskans djup, och ingen enda af hans vänner hade den ringaste kännedom derom. Minnet af den sköna Giasinda och den gamle Ritter hade dock icke helt och hållet blifvit utplånadt ur hans sjål; men så vål det, som minnet af hela hans vistande i Berlin, stodo får hans tankar i ett aflågset och töcknigt fjerran, liksom skuggbilder af en underbart skån och hårlig, men likvål förfårlig dröm, under hvilken han icke hade någon reda på det, som han i verkligheten upplefvat. Han var ånnu blek och mager efter sjukdomen, då