nade henne dock med full ungdomseld, hvarefter en vålgörande f6e uppenbarade sig och föryngrade de trogna ålskande i hvarandras armar. -Ack, Giasinda, Giasinda!— suckade grefve Fritz, under det han trångde sig genom den sammanpackade menniskomassan, hvilken, liksom han, sträfvade till ett mål, neml. det att komma ut ur operahuset. — -Ser jag dig icke i afton, så får jag kanske aldrig se dig mera. — Gud i himlen! om de allaredan skulle hafva lemnat Berlin! — Det var kanhånda mitt eget framtida, olyckliga öde jag såg? — Skall jag först återse henne, når vi båda äro gamla, ja kanske först når bittra sorger tryckt sin djupa prågel på våra anleten och vi åro fårdiga att antråda den sista fården? Och hvar skola vi då finna den vålgörande föe, som kallar vår ungdom och glådje tillbaka? Med en oro och en ångslan, som nåstan betogo honom allt medvetande, armbågade han sig fram genom den talrika skaran af spektakelbesåkande, som skrattade skåmtade öfver trollpjesen och några misstag med dekorationerna. Det var omöjligt för honom att finna vågen; han sprang upp i en ledig droska och låt sig i flygande fart köra till den gyllene örnen.Då han steg af utanför den illuminerade