AAAA ii — Guizots senaste uppträdande. Guizot har för ett par månader sedan åter utgifvit tvenne åldre alster af SIR Penna, Monks och Washingtons lefvernesbeskrifningar, samt försett dem med nya företal. En tysk tidning yttrar sig derom på följande, såsom vi anse, ganska träflande sått: Det intryck, som låsningen af Guizots begge skrifter, Monks och Wa shingtons lefvernesbeskrifningar gjort på oss, år af den beskaffenhet, att vi i fråmsta rummet måste bedja Washingtons skugga om förlåtelse derför att vi nåmnt honom på samma gång som Ludvig Philips minister. Tiden blir hr Guizot lång, ehuru hans ryska våninna (furstinnan Liewen) åter år hemma för honom. Vi begripa hans otålighet. Det år pinsamt att nödgas vånta på en söråndring af sakerna. Vi sympathisera med landsflyktingen, som råäknar dagarna, tills hans tro blir en sanning, hans rått segrar, hans sådernesland, hvaröfver frihetens sol åter uppgått, återgilves honom. Hr Guizot år icke landsflyktig, han tror på ingenting utom sig sjelf, han kånner ingen annan rått, ån makten, han vill ingen frihet för sitt fådernesland, han har misshandlat franska folket alldeles på samma sått som de styrande i Frankrike ånnu i denna stund misshandla det. Och likafullt tåres han af otålighet? likafullt år han olycklig? Ja, vi tro honom, att han år olycklig, så olycklig, att han skulle afundas landsslyktingarna, om han kunde såtta sig in i deras tankar och känslor. En man, som skrifver sådana företal, kan det dock till sin lycka icke. Men vi kunna genom hans bok, ehuru med någon möda, låsa hans tankar och kånslor. Statsmannen Guirot hafva vi aldrig tånkt oss som stor; men historieforskaren och filosofen Guizot hade vi icke ansett för så liten. Trånsbröstade och kortsynte menniskor komma låttast derhån att uppskatta sig för högt. Den som icke kånner, huru stor tiden med dess uppgift år, mårker uaturligtvis ej eller, huru liten han sjelf synes i tiden; den som såtter det egna faget öfver allt, den har icke något sinne för andras företråden, och om någon bragt sakerna i ett sådant låge, att hvarje man af insigt eller karakter hesiterar att tråda i hans stålle, så plågar han att anse sig för oersättlig. Lycklig år han, om han dör i den illusionen! Den lotten år icke Guizot beskård; han måste spela ,Pater Bray, den falske profeten, till slut. Kånslolösheten och sjelfviskheten föra sitt straff med sig. I Råttsisan fordrar att erkånna, det han i sitt fack var mycket utmårkt. Han hade fullkomligt begripit och skickligt genomfört sin herres och måstares system — utomlands fika efter ett bifsallsleende af de absolutistiske makterna, inomlands genom jernvågskoncessioner och monopoler, disciplinarlagar och och ordensförlåningar, hulda blickar och ministeriella middagar föra majoriteten af de 200,000 valmännen i ledband. Når han minst förmodade, brast systemet itu. I en sådan ödets omvexling kan man