Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1851, sida 2

lång balanserstång som stod upprest mot densamma. — Vänta, låt mig hjelpa er! — ropade grefve Falkenberg och svingade sig ned ifrån linan med tillhjelp af sin egen balanserstång. på han nu stod på golfvet och upplyfte sina ågon till henne. der hon i barnslig oskuld tyckies hafva glömt hela sin konst och vighet. förekom det honom plötsligt som då han första gången såg henne i hennes barndom. — Ja, jag ser dig åter, du min engel på himlastegen!— utbrast han hånryckt och nårmade sig henne med utbredda armar. — -Kom, kom, du evigt ålskade! Kom, låt mig draga dig ned till mig på jorden och salig flyga med dig genom dina himlar!För Guds skull, grefve Falkenberg! — insöll hon med bäfvande ståmma — -ni glömmer er sjelf och våra förhållanden. — Gå bort! låt mig stiga ned!Grefven gick ett par steg tillbaka; men Giasinda, öfverväldigad af de långe dolda kånslor, som nu med ömsesidig styrka hade utbrutit emellan dem. höll på att svimna der hon stod på stegen. Grefve Fritz ilade till — han emottog henne med omåtlig sållhet i sina armar, och den första kårlekskyssen bekråftade hvad ingen af dem hade ord till och hvad de tillfyllest hade låst i hvarandras ågon. (forts.) PE öak;t