Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1851, sida 2

glådje öfver att ni lade hinder i vågen för hans uppsåt syntes mig något tvungen. Tror ni icke, kära Giasinda, att han hellre hade sett mig bryta halsen af mig, ån att på det sått som skedde blifva råddad?Giasinda rodnade. -Huru kan ni tro det, båste grefve Falkenberg? — frågade hon. — an har ju gladt sig rått hjertligt med oss alla öfver den obegripliga föråndring, som er vånskap för oss och deltagande för vår konst åstadkommit hos min far. — Men skulle det . LJ 7 . . 3 . icke vara båst, om åfven vi nu gingo härifrån? — tillade hon med synbar oro. — -Det passar sig icke fullkomligt att vi allde3 2 : a : les ensamme fortsatta ölningarne. Sanningen att såga, har åfven jag fått litet skråck i bloo . ? . . . det och står icke långre rigtigt såkert på linan..1 ve . ? Är det måjligt, Giasinda!— utbröt grefve Fritz, i det han grep hennes hand och tryckte den med hånryckning. — Ni fruktar icke sjelf för den farligaste stållning och har blifvit så uppskråmd för min skull. Om jag ock verkligen brutit halsen af mig, hade jag icke varit att beklaga.Han hjelpte henne sörsigtigt framåt linan till stegen och kånde huru hennes hand darrade i hans. Hon stod nu såkert på ösversta steget af stegen och stödde sig mot en