Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1851, sida 2

Menskoanden ... liknar han ej fången, den bevingade i stoftet bor? Först når pröfningstiden år förgången, når den fallit lifvets skiljemur; år först då, kan han sin vinge lyfta, då, först då, år han fullkomligt fri, då, först då, kan han ur mörkrets klyfta ila bort till ljus och harmoni. O, hvi sörjes då och hvarför klagas når en vån till båttre verldar går? Bortom grafven först det rigtigt dagas, bortom den först blir det sol och vår. Hår år vinter blott. Hvar hoppets blomma fryser bort i lifvets kalla natt; sjelfva kånslans drifhus blifva omma bli beröfvade hvar ädel skatt.