Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1851, sida 2

hvarmed ni osta har talat om vår föraktade konst, förvissar mig om, att det icke år blott tillfålle till ett låttsinnigt åfventyr, ni hår söker. Om åfven så vore, skulle er måda dessutom vara spilld. Att ni önskar min dotters nårvaro, kan jag förstå: utan qvinlig uppmuntring hade icke jag lärt något, som öfvertråffat det alldagliga. Likvål ålven i detta hånseende ett allvarsamt förord! mårker ni att era kånslor för min Giasinda i minsta mån öfverskrida den skiljemur, värt stånd och våra förhållanden för denna verlden har upprest emellan oss — så lofva mig på åra och samvete att ögonblickligt afbryta en bekantskap, som kanhånda kunde blifva farlig får er, men på intet sått för mig eller min dotter; ty det hör till vårt stånds och stållnings egenheter, att vi icke få såtta vår åra, som menniskor, i andras dom öfver oss, utan blott i vår egen.Den öppenhjertliga och stolta fjelstillit, hvarmed den gamle mannen yttrade detta, jagade blodet upp i kinderna på den unga grefven, som icke för sig sjelf kunde dölja, att hoppet om ett nårmare och mera förtroligt förhållande till den vackra Giasinda var hufvuddriffjedern till hans åfventyrliga företagande. (Forts.)