Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1851, sida 1

— — ——— ——AQ?— Ö — — men jemt. Det nya förslaget åter vill jag likna vid en i ryktbar qvarn, som uppfördes i min hemort, nemligen på ett af tornen af Bohus ruiner. Denna byggnad blef ryktbar på tre sått, neml. 1:o att dess mekanik, som hufvudsakligast utgjordes af tvenne vindhjul, hvarar det ena var beråknadt att gå omkring och det andra att stå stilla — således påminnande om ett tvåkammar-system — var så inrättadt, att ingen menniska kunde begripa densamma, byggmåstaren sjelf icke undantagande; 2:o att samma qvarn, efter att med stor kostnad blifvit fårdig, aldrig kunde såttas i rörelse utan i den vildaste storm, då den gerna ville gå åt ett helt annat motsatt håll, ån det beråknade; och 3:o att dess byggmåstare, just som den var fårdig, föll från densamma och slog ihjäl sig. Tillämpningen af denna liknelse torde ligga för en hvar i d ägen. Jag vill icke fåsta mig vid vissa detaljer af det hvilande förslaget, hvilka hos dess författare vittna om en märklig brådska och okunnighet om förhållanderna i landet. Jag vill icke tala om, satt man till exempel vill lemna en bonde i Hallands skogsbygd, eller på vestergothlands svältor, hvars magra hemman, ehuru dfverstigande helt mantal, år taxeradt till knappt 1000 rdr, en hel omedelbar valröst, under det en bonde i Bohuslän, hvars å:dels mantal år taxeradt till 6000 rdr, oaktadt sin sexdubbla förmögenhet, i representationsräten blir blott ett uselt bråk mot den förra. Jag vill ej hår onsnåmna, att snillet, vare sig som tånkare, skald, vetenskapsman eller konstnår, saknar all representationsrätt, så framt ban icke har lön på stat eller skattlagd egendom eller inkomst, under det bådeln lårer komma att utölva en sådan. Jag vill icke fästa mig vid de besynnerliga bestämningar, som röra valråtten till första kammaren, såsom till exempel att en lektor eller rektor vid sin befordran till andra klassens pastorat mister sin valrätt till densamma, eller att ett prestmöte kan göra en grundlags-förandring, genom att nedflytta ett pastorat från första klassen till den andra och tvertom. Destomera faster jag mig vid det hvilande förslagets anda och syfte. Det går, som jag förut antydt, ut på att draga makten till penningarne och embetena, från den egentliga nationen, hvars massa och kårna år den nårande och den skattdragande bunden, den naturliga försvararen af landets sjelfståndighet. Tånkom oss den föreslagna öfre kammaren. Dit får ingen tilltrade, som icke åger en stor förmögenhet eller en högre statens tjenst. På ett sådant riddarhus inslåppes visserligen al. rig några bönder, och deras antal i nedra kammaren lärer i sanning ock blifva lätt att tälja. Jag har för stor erfarenhet af godsågares och embetsmåns inflytande i de trakter, den s. k. bildningen och förmögenheten med en förnäm ton behagar kalla bondlandet, för att icke kunna bedöma detta inslytonde, i förhållande till riksdagsmannavalen, då, i detta fall, en grunulag skulle lemna en afgjord öfvervigt på deras sida. Vi skulle derfore handla, lindrigast sagdt, obetänksamt, om vi lemnade den fjerded 1 af lagstistningsmakten, som oss bönder fran fordom tillkommer, för att erhålla — kanske ingen del vceri. Läto vi oss lockas af siffrorne i det hvilande förslagat, s ullesterverlden på oss med ratta tillämpa foblen om den simmande hunden, som slåppte det köttstycke han höll i munnen, för att gripa det större, som han såg afspegladt i vattnet. Detta år min åsigt af saken; att denna delas af mina kommitenter, månnerne på Hisingön och Södra Bohuslan, vet jag deraf, att flere utaf dem uttryckeligen dlade mig att rösta emot det hvilande representations-förslaget. I deras och mitt eget namn uttalar jag derföre, för min del, förkastelsedomen öfver detsamma, på samma gång jag förklarar mig vara den förste som skall bitråda hvarje annat förslag, som afser jemnare fördelning, ån den nuvarande, af representationsrätten, och som framförallt lemnar bonden den del deri, som honom med råtta bör tillkomma, såsom landets och folkets kårna. —