Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1851, sida 1

Riksdagen. Anförande i Bondeståndet, angående det hvilande Representationsförslaget, af E. Christenson från Bohuslån. Mine Bröder! Då jag nu som ombud för en, om åfven ringa del, af Sveriges allmoge, står fårdig att afgifva min röst i en af de vigtigaste frågor, som någonsin rört mitt sosterland, skulle jag alltför ringa uppskatta vigten och ansvaret af mitt representant-kall, om jag icke frimodigt uttalade denna min mening, som kommer att bestamma min röst. Jag år ingen vån af nårvarande fyrdelning, men ännu mindre af en representations-författning, som, trotts alla de glittrande förespeglingar, i och utan sisfertal, det framhåller, som lockmat för folket och synnerligast bonden, likvål uteslutande lemnar makten åt penningeoch embetsmanna-våldet — af allt vålde såkerligen det mest tryckande. Af tvenne onda ting bör ju det mindre våljas. Vi veta hvad vi hafva, men ej hvad vi få — fast vi veta åfven det, nemligen, ett för oss och landet, sämre ån det närvarande. Vår gamla ståndsförfattning, så bristfållig den ån må vara, har dock varit så stark och så god, att den bestått genom flere århundraden, och landet har under densamma framgått i odling och vålstånd. Den har skonat oss från fasorna af de politiska skakningar, som i sednare tider genombåfvat vår verldsdel. Det kan vål icke derför vara så farligt, att ännu en riksdag bibehålla den, eller så långe, till dess vi kunna få en önskad bättre, som mer ån den lemnar de olika intressena och de olika folk-klasserna tilltråde till lagstiftningen. Aflandet att med all makt störta det gamla, för att derefter, ehuru icke på dess grund eller af dess materiel, uppföra ett splitter nytt, erinrar mig lifligt om ett visst bruk i vårt land, att nedrifva gamla kyrkor blott för detde åro gamla och grå, eller råttare, blott för nöjet att få bygga nya, anordnade efter egna infall och felaktiga beråkningar. Det hånder då ej sållan att de gamla vördnadsvärda hvalfven och murarne måste sprängas ned, och det som uppstår år ett försuskat loppverk, som, likt tornet i Knäred, nedrasar af sig sjelft och i fallet botar att krossa en hel församling. Det hvilande representations-förslagets brister äro tillräckligt kända, för att här behöfva påpekas. Den gamla författningens företräde år så afgjord framför den nårvarande, att det skulle vara ett hån mot sunda förnuftet att tro sig behöfva ådagalägga densamma. Jag skulle för att framstålla min åsigt om det gamla och det nya vilja tydliggöra den genom ånnu en bild. Jag ville jemföra det förra med en våderqvarn af gamla konstruktionen. Med sina fyra vingar arbetar den trögt