Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1851, sida 1

bet var fore min tid, min trul — invånde pajas — Nå ja, en sådan månskenstid kan ju icke vara i evighet; men derföre skola vi icke hånga med hufvudet. hlifva ni och hr Ritter aldrig glada och muntra igen, så får åfven jag min portion sorg, fruktar jag och blir en miserabel, melankolisk pajas. Men huru skall det då komma att se ut med lustigheten och trafiken? Signora Giasinda kan vål nog ånnu ett halft tjog år skaffa oss glopar, knoddar och poståsnor till huset, och herr Ritter de solida honoratories; men mobben, på min heder, skaffade icke jag detta slags publik till representationerne, så stode hela tredje platsen ledig, och den år likvål den största. Sjung, sjung då, signora Giasinda, och få er mor till att glömma de gamla historiernal— tillade han halshögt, under det han åter sramtog några drägter och undersökte deras bristfålligheter. Min stackars mor!, — sade Giasinda — -hon år ledsen vid hela lifvet, och det år åndå så oåndligt roligt. Nåär man icke långre kan vara med, kan jag nog förstå att det måtte vara tråkigt; men det år dock tusen gånger båttre, ån att sitta i kyffet i Florenz och peta med det vålsignade mosaikarbetet. -Florenz— genmålte fru Ritter, som blott hade hårt detta ord — -långtar åfven du