Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1851, sida 1

efter Florenz, mitt barn! Herre gud! kan du ånnu minnas det? — Du var likvål blott fem år, då vi reste derifrån. Ja, du har rått, der var det båttre, tillochmed i vårt största armod och elånde. Der satt du som en liten Guds engel hos oss i det usla kyffet och såg på mosaikarbetet, och når det förestållde en helgonbild eller den heliga Jungfrun, sammanknåppte du fromt och vackert dina små hånder och bad till henne. Men så skulle vi bort och se de fremmande lindansarne.-Ack. ja mamma, det glömmer jag aldrig— utbröt Giasinda — -det var min lycka.-Gud hjelpe dig för lycka, mitt barn!. — fortfor modren — iden lyckan har jag smakat förr, ån du blef södd; måtte aldrig du på samma sått få erfara densammalMen hvarföre blefvo vi då icke qvar i Florenz, mamma? Det var visst min skull; jag låg öfver dig både dag och natt, tilldess jag fick lof att låra rida och dansa.Nej. mitt barn, du var oskyldig deruti; det skulle så vara: den gamla lusten kom igen; det var som om en tarantell hade stuckit oss och vi måste dansa verlden igenom och uppfostra dig till de olyckliga konsterna. Hade vi blifvit i Florenz, hade du setat stilla och ärbart i klostret, i stållet får att du nu