Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1851, sida 2

stadium, detta var det sjerde tillfället för de konservativa att öfvertyga nationen om sin uppriktighet. 1847 års riksdag öppnades mycket mera kovservatift ån denna: de som icke vilje någon representationsförändring, ansågo frågan icke endast emot det gifna förbudet fallen, utan åfven alldeles begrafven. Den var råbråkad, tyckte man, och derföre kunde den aldrig komma upp mera. Den kom upp, först för att skråmma folk, såsom en gengångare ifrån 1844, ett klassvalsbenrangel, man åmnade ånnu en gång bereda sig ett nöjsamt ögonblick med nationen, man ville trösta henne ännu en gång: visst år fostret dödfödt; men det kan ju hända att det lefver om tre år härefter. Det var frågans femte stora stadium, det var det femte tillfållet för de konservativa att öfvertyga nationen om sin uppriktighet. Kom så regeringens förslag. Med de konservativa hade jag den lyckan att vara ense derom att det förslaget icke kunde vinna fyra stånd för sig, åfvensom att det icke var nyttigt att en riksdagsordning af detta innehåll blefve rikets grundlag. Ett förslag som icke år högst nådigt eller nyttigt och möjligt att verkställa får konstitutiensutskottet icke framlägga. Huru tilldrog det sig nu? Alldeles just så mycken kraft som behöfdes för att få förslaget på bordet, blef derpå vågad, aldrig en hårsmån mera. Ingen hade dittills trott det vara möjligt att på en gång förkasta en lag och antaga den. Det omöjliga tlef en möjlighet. Detta var hufvudfrågans sjette stora stadium, detta var det sjette tilltållet för de konservativa att öfvertyga nationen om sin uppriktighet. Når skall det sjunde komma? Når skall det bli ett slut på illusionerna? Når skall det svenska folket begynna se att det icke år bedraget? Har hvar och en som vederbordt handlat uppriktigt och öppet i denna sak? Det vet ingen på jorden så som hvar för sig vet det. Men det vet hvar och en att det år lyckligt om han icke har utseendet emot sig i en sådan sak. Det vet hvar och en att detta parterande af det lefnadsvarma, årliga, starka Sverige, genom 4 krafter som draga hvar åt sitt håll, det bår sig ej i långden. Måtte detta landets regering ju förr, desto heldre bli derom öfvertygad att det icke går an att lemna denna lifsfråga derhån, utan att alla lagliga medel försökas till dess låsning! Måtte hon aldrig mera föreställa sig att det går an att sitta i en kammare och utarbeta en grundlag innan man omståndligt förhört dem det gäller! Mätte hon, når hon gör koncessioner, göra dem åt den beslutande makten för att kunna förlika de derinom stridande! Måtte hon besinna att korporationer som åro skadliga, och framför allt hvilkas korporationsbetånkanden icke stå i öfverensstämmelse med det förståndiga och fosterländska slertalets öfvertygelse, likväl kunna bestå af kloka, upplysta, vältänkande mån, hvar för Sig, med hvilka man således ganska vål kan tala sig till råtta. I Englands öfverhus ha ju stora jordägare röstat bort sjelfva spanmålslagarne når det behöfdes, icke derföre att de just vurmade för att få sina inkomster nedsatta med en tredjedel eller till hålften, utan derföre att de funno denna försakelse nödvåndig för landet. Det år ganska såkert att åfven hår i landet finnas många ridderliga mån som ha både förstånd och hjerta till att handla sammalunda. Icke kan man såga att presteståndet såsom politiskt stånd just år öfverdrifvet afhållet; men det skulle stå vida vårre till i landet ån det går, om icke hvar och en af de hår församlade biskopar och kyrkoherdar voro hvar i sin ort mycket mera ålskade ån de fleste af andra folkklasser, och detta kunde icke ega rum utan flera aktningsvårda egenskaper. Det år den olycksaliga politiken som törderfvar så mycket och som framståller så många i en såmre dag ån som annars skulle lysa öfver dem. Men all den politiken oaktadt, har jag icke öfvergifvit hoppet att om regeringen förde ständerna tillsamman till gemensamma öfverläggningar och dervid utrönte hvars och ens öppna mening, skulle äfven detta högvördiga stånd icke vara ovilligt att jemka något med sig. Hårefter angaf talaren de grunder, på hvilka han för sin del anser ett förlikningsförslag kunna med mesta hopp om framgång uppgöras: en kammare af de fyra stånden, en kammare tillkommen genom medelbara distriktval. Alla elektorsval och riksdagsmannaval till den andra kammaren öppna. Valsättet till den första kammaren lika fritt som för de tre våljande stånden hittills. Ingen timokrati, intet menniskans värderande i penningar, utan lika röst för alla skattdragare. Abselut pluralitet för riksdagsmannavalen i lånsresidenserna. Detta förslag finnes, såsom talaren erinrade, upptaget i hans reservation vid konstitutionsutskottets svar å remissen i frågan vid 1840 års riksdag, och äterfinnes till sina hufvudgrunder i sista riksdags protokoller. Man hade velat anse detta förslag såsom alltför radikalt; men för de ståndsledamöters räkning som ålska teorier och principer, anför talaren auktoriteten af ,den vidtberömde statsrättslärde, hvars namn betecknar den yttersta högra fraktionen i Preussen,, Fred. Jul. Stahl — och upplåser ur hans afhandling om den monarkiska principen ett godt stycke, till hr erkebiskopens förtvislan. 172 Nu torde det kanske vara nog, afbröt H. H. en gång. — Inte alldeles, svarade den oförskräckte talaren; jag sinner det icke vara nog, och sortsätter säledes.