Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1851, sida 2

EES MS 2222— a Inder sådana förhållanden egentligen tjenar, så vore nan frestad att svara med komikern: Arv Gårdskarl et icke huru många principer det gifves; barn peka inger åt Arv Gårdskarl! Har det hittills lyckats rikets stånder att genom sina illgöranden öfvertyga opartiska åskådare eller intresserade deltagare hvilket brinnande allvar ständerne nu 10 år hafva hyst för representationsfrågans fortskyndande till ett lyckligt slut? En sak hvarmed man ofta lyckas att tillvägabringa öfvertygelsen år hederliga menniskors varma ord och försåkringar. Man får göra rikets stånder den rättvisan att vackra ord och försåkringar visserligen icke hafva saknats. För icke mindre ån 10 år tillbaka uttalade alla fyra riksstånden sitt kraftiga beslut att all sjelfskrifvenhet skulle upphöra. Man talade hårom så våldigt, att håren måtte resa sig på hufvudet, och en blödig själ skulle lått kunnat föreställa sig att de trovärdige löftesmånnen aldrig skulle såtta en rakknif på sin haka eller sofva en natt i frid förrän den ridderliga och heliga eden vore fylld. Det år nu 10 år sedan dess, och huru det har varit med nattron, det år icke veterligt; men nog ha skåggen på många hakor våxt rått ansenligt sedan den tiden. Så snart jag möter ett rått stort och yfvigt skågg på gatan, så frågar jag mig sjelf: Månne det skågget har bakom sig någon hedersman, som har beslutat icke raka sitt hufvud förrän adel och biskopar slåppt ifrån sig sin sjelfskrifvenhet som för 10 år tillbaka offrades på fåderneslandets altare? Det var i sanning icke ett ringa offer, och det har icke heller blifvit ansedt såsom ringa af alla dem, som på afstånd ha betraktat saken. Det gifves tillochmed historieskrifvare som ha tagit saken för kontant, som man såger. De veta att tala om en riksdag 1840 sådan som vi icke känna, auf welchem der Adel sein erbliches Reichsstandsrecht aufgab, på hvilken adeln afpstod sin ärsstliga rått såsom riksständ. Samme historieskrifvare tyckas icke ha tagit kånnedom af presteståndets beslut i representationsfrågan vid samma riksdag, annars år det att förmoda att herrar biskopar hade fått njuta åfven sitt loford till godo för enahanda lysande uppoffring. Når emellertid ånnu efter 10 år man om denna uppoffring icke kan med visshet påstå hvarken att den år gjord eller ogjord, så kan väl icke detta förhållande ensamt för sig grundlägga någon fast ösvertygelse om ständernas allvar med en representationsförbättring. Låt oss då se till om det förhåller sig båttre med frågans historia sedermera. Vid 1840 års riksdag togo samtliga riksstånden ett ganska stort steg som ingaf de rikaste förhoppningar; de beslöto att rösta i förstärkt konstitutionsutskott om den frågan huruvida s. k. samfålda val eller klassval skulle bilda den blifvande nya representationen. Jag bekånner gerna att jag fann för min del detta steg så stort att jag varnade mig för att taga det. Det tyckes mig vara fullkomligen grundlagsvidrigt att rösta om en princip, så långe der stod i regeringssormens 81 S, hvad der står ännu att låsa för goda Ögon, att når i en af konstitutionsutskottet framståld grundlagsfråga tjugo personer af hvarje stånd skola genom samfåld omröstning skiljaktigheterna förena, skall ett dymedelst sullständigt beredt utlåtande sedan hvila till rikets ständers afgörande. Af omröstning om en naken princip kunde ester mitt förmenande icke blifva ett fullståndigt utlåtande, och således en dylik omröstning ej utan en grundlagsöfverträdelse verkställas. Ständerne funno motsatsen, och således är det nu mera grundlagsenligt att rösta om principer i förstärkt konstitutionsuiskott. Håraf kan man se huru långt man kommer med principer hår i verlden. Når någon ger sig in i ett spel, helst i hederligt sållskap, tages det för gifvet att om han tappar spelet, skall han låta motspelaren ha vunnit, skall han honorera förlusten. I en lottning, i en kompromiss anses saken på enahanda sått. Genom föregående öfverläggningar var det lagligen och tillräckligen utrönt att det gafs några riksstånd som icke ville veta af de samkälda valen och att detta valsått antogs på annat håll: når man nu i stället ett söka någon förlikning föreslog en gemensam omrösting för att slita frågan, så kunde ju meningen icke vara att frågan skulle efter omröstningen stå alldeles der den stod före omröstningen och vara alldeles osliten, utan kunde man vål rimligen icke antaga annat ån att den som blef öfverröstad i denna lottkastning, skulle gifva med sig. Når 2 piltar beslutat att draga lott om en sak, så hånder det af okynne, att den tappande vill ha lottningen ogild; men sådant sker icke gammalt folk emellan. Når det nu kom till hufvudsaken, så kunde naturligtvis då endast principen vara å alla sidor gemensamt antagen, ånnu återstå våsendtliga skiljaktigheter hvilka hvart stånd för sig egde att uppgifva. De missnöjda stånden gåfvo intet motförslag; hufvudomröstningen blef alltså stålld mellan bondeståndets förslag och intet förslag. Hade nu det sednare alternativet vunnit, så hade den förra voteringen blifvit omintetgjord. Som enligt 56 S regeringsformen ett fullståndigt beredt utlåtande borde komma på bordet, var detta, efter mitt förmenande, en ny grundlagsvidrighet, och jag hade, såsom jag tog mig den friheten att då i all uppriktighet bekånna, ingen gradmåtare för min vämjelse öfver de begge spelande partiernas förhållande i spelet. Detta var det andra stora stadium, detta var det andra tillfållet för de så k. konservativa att öfvertyga nationen om sin uppriktighet; ty man dfvertygar visserligen med ord, men man öfvertygar åfven med gerningar: och hurudan blef denna öfvertygelse? Kom så 1844 års riksdag. Att det hvilande förslaget skulle falla, det visste hvar och en, och hvad hvar och en vet, det hånder gemenligen. Men hvad hvar och en icke visste och hvad hvar och en vån af den nya regeringen icke borde tro eller veta, det var att regeringen valde de vackra ordens våg i stället för handlingens får att ösvertyga om sitt nit för angelågenhetens bring .nde till slut. Begge parti erna valde i konst tutionsutskottet sina mest prononcerade mån, deremot år ingenting att såga; men huru förhöllo de sig? Borgareoch bondestånden kunna med trygghet gå en opartisk dom i denna del till mötes: de erbjödo ett förlikningsförslag som gick de konservative ganska långt till mötes. Hvad gjorde de konservative? Den förpligtelse som 1840 års principvotering måste ha ålagt dem, blef alldeles förgåten, och man framlemnade ett förslag om 5 stånd eller 10, om man så vill, ett förslag, om hvilket sannolikt aldrig 10 mån, kanhända icke ens qvinnor trodde att det kunde gå igenom. Detta var frågans tredje stora I ctadinm detta var det tredje tillfället för de konser