smärre och obetydligare aftonbladistiska slingringar, endast styrka med hr Hjertas vålbekanta vacklande och oförmåga att i tid decidera sig i afseende på folkets lifsfråga, representationsförändringen, samt med hans slutliga affall till det frihetsförderfliga förslagets kåmpar. Ingen lår vål kunna neka, att hårigenom folkets frihetsenliga utveckling förhindrats. Tager man härjemte i betraktande, att anföraren — och hr Hjerta var det liberala partiets anförare — genom sin modlåshet, obeslutsamhet och öfvergång till motständarne oåndligt mera skadar sitt parti, ån om någon underordnad gjorde och handlade på sam ma sått, så lår väl också sanningen af vårt påstående, att Aftonbladet mer ån någon skadat frihetens sak, blifva medgifven, sårdeles om man betånker, att den dyrbara tid, som förspillts under strider med de genom hr Hjertas öfvergång mera modigt påtrångande grå, kunnat vida båttre och gagneligare blifva anvånd till trässande af den så vigtiga öfverenskommelsen mellan de liberalas organer angående möjligheten att få ett mera liberalt förslag hvilande. Hr Hjerta har den godheten att beråtta oss en intressant anekdot om en viss extra radikal publicist i Stockholm, som skulle yttrat, att alltihop gerna kunde gå åt helvete först, så skulle vi nog få det bättre sedan,och påhittar, med anledning deraf, benåmning åt ett parti, som han kallar vål-helvete-partiet.Han såtter sedan i fråga, huruvida vi hylla detta parti — en fråga likvål, som hr Hjerta sjelf ofvanför besvarat, då han visar sig vara öfvertygad, att vi icke tillhöra de -kortsynta men visionåra fantaster, hos hvilka tanken på en revolution spökar i bakgrunden.Vi behöfva således icke vidare tala derom. Men den nyuppfunna benåmningen förtjenar åndå att adopteras och bibehållas. Vi skola blott beståmma, hvem den med råtta tillkommer. Att man i ett ögonblick af missmod och nedslagenhet kan låta yttranden undfalla sig, som man vid återvunnen besinning gerna lagar att man får justera, år allmånt kåndt. Vi skulle tro, att den der extra radikalen haft just ett sådant ögonblick. Åtminstone kunna vi försåkra, att vår och de liberalas högsta stråfvan går ut på att på lugn och fredlig våg åstadkomma den största möjliga utveckling af folkets politiska frihet. Men der finnes verkligen ett parti, som icke blott vill, utan åfven uträttar att sakerna gå åt helvetes, — ett parti, som med lismeri och fagra löften nåstlar sig in bland det godtrogna folket för att förråda det åt konservatismen, — ett parti, som kallar sig lugnets och ordningens vånner, under det att det drånker ståder och lånder i blod, — ett parti, som genom sina reaktionåra och frihetsfiendtliga operationer slutligen uttröttar folkets tålamod och framtvingar revolution och omstörtning, — ett parti, som hämnagirigt och blodtörstigt, nu som bäst dels redan vunnit, dels ånnu anstrånger sig att vinna högsta inflytandet i Europas flesta lånder för att komma i tillfålle att göra fördämningar mot det liberala framåtskridandet, — ett parti, slutligen, som, sedan det sålunda lagat att alltihop går åt helvete, nödvändigtvis måste sjelf gå samma våg. Inser hr Hjerta, hvilket parti vi mena? Vi mena plutokratien, penningemånnen, bourgeoisien. Låt oss komma öfverens om, att detta år det enda verkliga och veritabla åt-helvete-parliet-; och låt oss hådanefter kalla det så. Hr Hjerta har vål ingenting hårimot? Hr Hjerta såger, att det icke år första gängen som Aftonbladet, under bemödandet att verka för det allmånna båsta, råkat såtta sig i onåd hos ett öfvervägande tycke för dagen (så kallar i harmen hr Hjerta hela folkets uttalade öfvertygelse i representationsfrågan), medan vi stådse ansett och fortfarande skola anse det för en medborgerlig pligt, att vinna aktning hos och åfverensståmmelse med det allmånna tånkesått, som kan qvarstå efter pröfning ). Vid sådana tillfällen, som nyss år nämndt, hafva vi också vanligen haft den tillfredsstållelsen att en stårre del af den publik, ) Detta har hr Hjerta panna att såga! Och hvilken pröfning har då hr Hjerta egnat åt Representationsfrågan? Såvidt vi veta: ingen sårdeles. Hr Hjerta bar visserligen sagt ett par gånger: jag år öfvertygad, att representationsförslagets antagande vore ett steg framåt., Men på bvilken pröfning grundar sig denna öfvertygelse? Det vet ingen. Ty hr Hjerta har icke gittat lemna sin publik annat ån en mager och kort iteration utaf ett par af de grå kamraterna förebragta skengrunder; under det att 2 n3