som för ögonblicket klandrat den riktning Aftonbladet följt i någon viss opinionsfräga, och af sådan anledning sökt bilda en ton emot oss, efter någon liten tid kommit på andra tankar och gifvit oss rått. Och, så tro vi åfven att det kommer att gå i representationsfrågan. Dessa ord gifva tydligt vid handen, att hr Hjerta ånnu år med sjål och sinne fåstad vid det fördersliga representationsförslaget. Hvad för öfrigt det citerade uttrycket angår, så etro vi-, att det år lika litet tillförlitligt och sannt, som det år blygsamt och anspråkslöst. Vidare erbjuder hr Hjerta sitt bistånd åt de liberala för den blifvande reformagitationen. Vi tacka, ifall det år årligt menadt och utan slingerbultar; och vi åro gladt åfverraskade af att se, att det Aftonbladet, som redan för flera månader sedan visade sig så lefnadstrött och medtaget af ålderdomssvaghet, att det i N:o 181 förklarade sig vilja skånka segern åt de grå, om också endast för att undgå vidare bekymmer, partisplittringar, oro, mödosam kamp-, — att det Åftonbladet nu år så pass uppkryadt och upplifvadt, att det tilltror sig kunna uthärda kampens ansträngningar, Till tacksamhet härför vilja vi beråtta hr Hjerta en liten intressant anekdot, hvilken vi tro att hr Hjerta så mycket båttre skall sentera, som den handlar om köpenskap. en sak, hvarmed hr Hjerta icke lårer vara obekant. i — Uti en viss stad bodde en rik köpman, hos hvilken hela staden och den kringliggande bygden nåstan uteslutande köpte sina förnödenheter. Han förtjenade plumpt. Men ju mera köpmannens rikdom tillvåxte, dess sämre blefvo kunderna betjenade. Slutligen gick det så långt, att han ville med ali gevalt lura på köparne en viss nådvåndighetsvara, som var alldeles förskämd och i högsta måtto skadlig. En hel hop låt också lura sig. Men då upptrådde menniskoålskande personer och åppnade publikens ögon, hvaraf följden blef, att kåpmannens bod blef alltmera folktom, tills slutligen alla kunder försvunno. Folket resonnerade som så: den, som vill lura oss i ett, kan också vilja lura oss i ett annat; hår finnas ju många andra köpmån i staden, som alltid visat sig såsom råttskaffens och hederliga varuförsåljare; vi gå till dem. Och så skedde. Den rike köpmannen harmades och vredgades; men det hjelhte icke. Han försåkrade högtidligt, att han hådanefter ville handla årligare; och föresatte sig också att hålla sin försåkran. Men det var förbi med kundernas förtroende. Köpmannen måste nedlågga sin handel, och han lår sedermera hafva egnat sig åt sabriksrörelse. — Var det icke, såsom vi lofvade, en intressant anekdot, hr Hjerta? Slutligen såger hr Hjerta, att en annan ånnu våsentligare omståndighet, nåmnligen snödvåndighetenbetingat hans dfvergång till de grå. Vål möjligt. Men hr Hjerta har förut påstått sin öfvertygelse vara, att det f. d. — hvilande förslaget uti representationssrågan år -det kloka, råtta och praktiskt låmpliga, och yttrar nu, sedan han kastat sig i nådvåndighetensråddande ermar, att han -ingalunda varit någon beundrare af förslaget, d. v. s. af -det kloka, råtta och praktiskt låmpliga.Med ett ord: hr Hjerta såger nu, att han af nådvåndighet slutat sig till förslaget, ehuru han förut sagt sig hafva gjort det af öfvertygelse. Kan öfvertygelsen tvingas? En ny motsågelse ligger deri, att hr Hjerta nu fårklarar ingen med minsta klarsynthet kunnat göra sig någon illusion derom, att förslaget skulle blifva antaget, ehuru hr H. ånnu den 30 sistl. Oktober försåkrar, att en betydande och mera allmån opinjonbildade sig i landet för de grå — en försåkran, som man tillochmed fått höra uttalas i Berlin på högtyska — och dertill hotar med revolution af folket, i fall det afslås. Antingen har hr Hjerta varit öfvertygad om sanningen af det förra eller senare af dessa sina motsatta påståenden? -Hvad hr Hjerta förr sagt, brukar han ofta sedermera förneka. Man kan således aldrig bli rått såker på, når hr Hjerta narras eller talar sanning, Han har alltid den utvågen, som Poul Måller påstod att Grundtvig esomoftast begagnat, att nåmnligen såga: :det var Lögn, hvad jeg hidtil skrev. Jeg talte da som en Gjek. Gid det var i mig igjen. Dersom J andre skrev Noget, der var Galmands Tale i, da kunde J jo bere Jer ad som jeg, og tage det i Jer igjen, naar Tid var, og sige: det var Lögn i Jer Hals.A — — Doktor Thomanders yttrande i representationsfrågan. SA