Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1851, sida 1

————— mild stråle lifva ert hjerta under landsflyktens qval Ni skulle dagligen för ett troget hjerta kunna utgjuta edra sorger, för ett hjerta som alltid skulle förstå er. Derföre tycker jag det ordet, dela edra sorger icke borde blifva en chimår, ty jag vill verkligen dela dem. Den unge sergenten kånde sig djupt rörd; en för honom hittills obekant känsla bemåktigade sig honom, och han sade med darrande röst: — Och för min skull, Eglantine, skulle ni öfvergifva edra föräldrar och ert fädernesland? — Mina föräldrar, sade hon, kunna ganska vål umbära mig, deras existens år alltid tryggad. Men huru mycket skulle jag icke kunna göra för er, om vi blifva förenade! — Ni ålskar mig således, derföre att jag år olycklig? frågade Goubin. Efter några ögonblicks begrundande svarade hon: — Skålet vet jag icke, men det vet jag, att jag ålskar er. — Goubin förde hennes hand till sina låppar, en outsåglig sållhet nåstan tryckte hans hjerta och pressade tårar ur hans ågon. — Ack! sade han, jag kan icke uttrycka hvad jag kånner, och vet icke huru jag skall svara dig. — Nå vål! återtog hon, såg endast... helt enkelt och så uppriktigt som jag sjelf talat, såg endast: Ja. — Med tacksamhet, kårlek och djupaste rörelse tryckte han hennes hånder, blickade in i hennes ögon och sade: — Ja! I detta Ögonblick uppmanade man hvarandra till tystnad i båten. En trumma hördes; det kompani, som skulle mottaga vakten på fåstningsverken, marcherade förbi på