Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1850, sida 1

Ått Vitalis, i stridens hetta, icke erkände vårdet af Rydqvists författarskap, kan dock numera förringa hvarken den ene eller andre. Nationen står ju i evig förbindelse till dem båda. IV. Om utgifvaren sålunda varit njugg på nödiga kommentarier till de Vitaliska qvåden, han lemnat i allmånhetens hånder, så har han till ersåttning råddat från glömskan en interessant tidningsartikel från 1839, rårande Vitalis sista, men olyckligtvis förstörda arbeten. Kigtigt anmårker han åfven i Förordet, att en sårskilt bok fordras till att fårklara allt, som Vitalis tråffar med sin satir och sin humor, samt att Åtterbom vore råtta mannen att sprida ljus i detta litterår-historiska mårker. Men om vi skola dåmma efter all sannolikhet, får Atterbom, fullkomiigt upptagen af det Gustavianska tidehvarfvet, olyckligtvis aldrig tid till ett sådant arbete. Vi höra derföre uppmuntra andra, om ån runderlägsna naturer, till öfvertagandet af detsamma: och härvid få vi i första rummet vånda oss till utgifvaren, som genom föreliggande samling ådagalaggt sin kårlek till och kånnedom af denna period i vår vitterhet. Då andra lånders satiriska författare, såsom Boileau, ega hvardera sitt halstjog kommentatorer, hvarför skall vår Vitalis långre sakna alla? Ännu år polemiken för och mot nya skolan till hålften förstådd af svenska allmånheten. Ännu sitter den snart slocknande traditionen, lik en gammal Priamus, i sitt skådetorn, beskrifver för det halfvuxna slågtet, hvilka och hurudana de stridande hjeltarne åro, samt pekar hån på de dråpliga hugg, som vexlas dem emellan. Liksom Brossette i en not uppgifver namnet på en af Boileau i förbigående odådligejord kryddkråmare, så kan traditionen nåmna vid namn den rådman och läderhandlare i Strengnås. hvilken Vitalis åberopar säsom ögonvittne till sin irrande judeskomakares uppenbarelse. Men i brist af en man, som offentliggör hvad han låst och hört om nya skolan och deras vedersakare, skall snart en hel svensk litteratur — och detta en af de qvickaste i verlden — oförstådd multna i bibliothekerna. v Nu återstår oss intet utum granskningen af bokens yttre, hvilket synes oss ganska värdadt, samt anmårkningen, att detta lilla ar2 bete om 3 ark år behåftadt med en mångd errata. Utan att uppehålla oss vid fel, som besticka sig i utelemnande af en bokstaf eller dylikt (såsom: pag. 28, lin. 3, hjertas i st. f. hjertans: p. 63, 1. 18, yngligen i st. f. ynglingen), vilja vi blott exempelvis anteckna följande mer och mindre villande förvexlingar: p. 33, 1. 18, från i st. s. får; p. 39, I. 17, sångens i st. f. sångens; p. 55, 1. 8, troget i st. f. trohet; p. 70, I. 15, styrkas i st. f. styc-as Äc. c. J