Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1850, sida 3

Meddeladt Vid Grosshandlaren Hr CARL F. KJELLBERGS I raj den 24 December 1850. Svept i flor min lyra står, och slappa dallra strångarne med brutna ljud, vid den sorgepost, som höres klappa på, från dörr till dörr, med dessa bud: att en ådel man på jorden mindre hennes prydnad gör och med sin dygd styrer dagens stråfvan till en inre klarhet om sitt mål; att stad och bygd, omkring Göthas stolta mynning, tålja mindre nu ån nyss en man af dem, som för allmånt vål med glådje sålja egen vinning, och från ålskadt hem, lyckligt, åradt, vånda mot de arma hjertat, rikt på kårlek som på guld handen, får att gifmildt sig förbarma, och betala Herranom sin skuld. Såg! hvad år, som pressar denna smårtan, delad från palats till hyddans hård? Såg! hvad år, som vinner alla hjertan och utkräfver sjelf sin hyllningsgärd? År det kämpekraft, med dater höga, och ett mod, som inga grånser vet, eller snillets skarpblick i ett åga, som vill spana Gudens herrlighet, gömd i tingen? eller år det glansen, som från maktens krona blicken slår? eller konstens genius, med kransen utaf lager i de blonda hår? Nej! förblånda, tjusa och behaga våra sinnen kunna de — ej mer. Nordens gamla djupa visdomssaga bland de höga makter priset ger hvite Balder — kårlekens och fridens våna guddom — och hur menskor sen så t och omsatt meningar bland tidens vexlingar, så blir den sanning en och densamma, så väl sist som sörst. att det godas makt år alltid störst. Denna makt var din; med den du gjorde tusen sålla, tusen hjertan vann. Hvar en frisinnt verksamhet man sporde, var Carl Kjellberg hennes upphofsman. Hvar man tarfvade ett råd, som gållde mer ån guld, till dig man bjöds att gå, och det utslag, som din klokhet fållde, blef ett hålleberg att bygga på. Nytta fråmja och det goda ölva, N hur den pligten var dig ljuf och kår! — — — Svaga sångmö, tånk ej på att pröfva matta fjedern med att teckna hår! Låt de många smårtans tårar tala, hvilka gjutas vid hans graf i dag, och de hjertan, hvilka sig hugsvala icke kunna vid det hårda slag! Låt dem tala, dessa suckar alla, som från fattigdomens gömda loft emot himlen höjas får att kalla ned vålsignelse uppå hans stoft! Låt dem tala, bönerna som stiga rån de spådas låppar, dem hans nit yckt från brottets brant att dem inviga it en båttre lott, åt arbetsflit ch en dygdig vandel! O, hur skåra ångens toner gå på diktens våg, åg, hvad ådlare de kunna låra erlden ån hvad hon i honom såg ? — SL emr U-— Frid med dig! välsignadt står ditt minne, undet samman med hvart företag, dens bättre stråfvan för vårt sinne ja ppstållt, som en dyr och helig lag. led ditt fria mod du såkte åran