Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1850, sida 1

Ungdomen hade roat sig med att sjelfva utsmyck a båten, hvaruti de årnade tillbringa dagen; de hade beklådt den med granna tapeter och prydt fören. med en stor blomsterbukett. De två carbonari-sergenterne, hvilka nu får några ögonblick förflyttat sig till en annan horisont, hade helt och hållet öfverlemnat sig åt de njutningar naturen erbjöd dem, och lefde ett lyckligt lif, Pommier af verklig lycka, Goubin af nöje, och de hade nåstan glömt den druidiska grottan och sina fruktansvårda eder. Powmier rodde, under betraktande af sin ålskade Martha; Goubin blåste slöjt, och Eglantine lyssnade på de ljufva tonerna. . . . En varm, strålande sol belyste deras fård, och de unga trodde icke annat ån att denna dagens stjerna skulle gåra deras kommande dagar lika sköna. Så snart de begge båtarne kommit till sidan at hvarandra, hoppa Cedric ur sin och i deras. Hans brådskande rörelser, hans dystra och upprör da utseende, upplyste genast de båda carbonari om att någon fara hotade. — Bories! Raoulx! . . . utropade de båda sergenterne på samma gång. — De äro de första som blifvit anklagade och fårföljda, sade Cedric. — O min Gud, hvarföre hafva vi lemnat dem! sade Pommier och Goubin i högsta förtvislan. — Trösta er, svarade Cedric med ett sorgligt leende, vi skola nog tråffa dem!... Konspirationen år upptåckt! Alla dess medlemmar åro angisna. — 0! ... Frankrike, Frankrike! sade Pommier med ängslan. (Forrs.)