Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1850, sida 2

vaken uppmårksamhet, en aldrig hvilande verksamhet hos dess vånner. Är folket icke beredt på ett sådant offer, öfverlemnar det, vid minsta skymt af sannolikt bitråde från maktens sida, frihetens vård åt de styrande; kraftig, enig, liberal opposition emot de reaktionåra tendenserna, en opposition, som icke åt hufvudstadens befolkning af de s. k. lägre utomordentliga åtgärderna till -lugnets och tagas. De hafva mötts, och skola, om de utkommit dagen före omröstningen, likavisst Friheten köpes icke utan medelst en alltid så må det råkna på att få skål till ånger. Vi hoppas, att dagen då förslaget tillintetgjorts, blifver begynnelsedagen för en ny, tråttnar i sina bemödanden förr, ån den bragt till ett lyckligt slut den stora resormsaken. Bore yttrar: Man kan icke annat ån skånka en hög grad af aktning, gillande och nåstan beundran och lågsta klasserna, som icke af de många, ordningens bibehållande, under de dagar representationsfrågan förevarit hos riksstånden, låtit förleda och locka sig till den ringaste skymt af oordningar, annars så vanligt och I naturligt, då dylika opåkallade åtgårder vidfortfara, vi åro fullt förvissade derom, framgent mötas med samma medömkans löje.— Såsom en kuriositet förtjenar omnämnas att tredje delen af herr Werns bok om det kungliga representationsförslaget och dess förtjenster, stod, såsom nyss utkommen, an — nonserad i A. Bl. — dagen efter förslagets fall. — Det år likvål probabelt att om boken ån som den nu kom efter, sådant icke skulle turnerat en enda representant. Herr Wern valde i sanning ett otacksamt falt då han företog sig att skrisva volymer om ett sådant förslag som det nu saligen afsomnade. Att oaktadt truppsammandragningarne, vakternas fördubblande, slottsportarnes stångande, skandalbladens puffar m. m. det icke lyckats att nu, såsom i Mars 1848, framkalla oroligheter i Stockholm, synes af slersalldiga beråttelser. Allt hvad vederbörande hafva vunnit år medömkan och ett omåtligt löje öfver hela landet. — Aftonbladet för den 18 dennes innehåller en emot Handelstidningen rigtad polemisk artikel, hvilken vi uti ett följande nummer skola besvara. Man låser i Östgötha Correspondenten betråffande de öfverallt omtalta truppsammandragningarne följande: -Som en löpeld spridde sig emellertid ryktet om dessa åtgårder ibland allmånheten, och man började prata och lyssna till pratet. Den ene talade hit . . . den andre dit ... somliga skrattade åt saken . . . andra beklagade åtgården . . . men derunder våxte likvål nyfikenheten och frodades alldeles som en drifhusplanta. Så kom morgonen till den vigtiga dagen ... Tisdagsmorgonen den 17. På stadens allmänna platser syntes likvål solkrörelsen icke talrikare ån vanligt, och man tycktes icke tånka på något annat ån sina egna göromål. Denna köld, man skulle kunna såga likgiltighet förblef från folkets sida lika orubblig hela dagen; intet gny, ingen folkskockning, inga oordningar . . . alldeles ingenting. Denna ostörda, envisa, ohjelpligt lugna likgiltighet från folkets sida vid ett tillfälle, då ett konungens förslag, af den stora betydelse, som det ifrågavarande, behandlades, måtte i sjelfva verket ha varit nåstan plågsammare för Reg., ån R. Stånders förkastelse-dom, ty den kunde man åndock tillskrifva partiskhet och våld, då deremot denna likgiltighet vittnade I om att förslaget aldrig lefvat upp i folkets sinnen . . . utan förkastades såsom ett dådsödt foster åfven der. Ett större sallicement har såkert aldrig något kungligt förslag af sådan betydelse någonsin gjort, som det nu ifrågavarande. Det år grymt, men sannt ... att det fallit nåstan utan all parlamentarisk strid, utan allt egentil ligt deltagande från nationens sida . . . ån AASE ENSE SAR HAAHAi TT——— —