Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1850, sida 1

liga för första ögonblicket, och vi upphinna dem kanske förr än rättvisans arm. Pommier firar ännu, Sin bröllopsfest och Goubin år äfven der. . . Skynda derföre att tråffa dem! hHhos Marthas föråldrar . . , fiskarefolket vid stranden? — Ja, och bed dem genast resa, fly! ... Jag skall ila på vågen till Saumur för att varna Bories och Raoulx, På hela vågen hafva vi bröder, som kunna underrätta mig om den kosa de tagit. . . . Om det icke öfverstiger menskliga krafter, skola de i tid blifva varnade och råddade. — Tack, Lambert! sade Cedric, tryckande hans hand. Du stårker mitt mod och min tillgifvenhet i detta vigtiga Ögonblick. Det var den största vålgerning jag nu kunde emottaga. Lambert underråttade den unge carbonaron i få ord, att åtminstone spionen Rutel var undanröjd, innan han fick nöjet att se sitt skändliga förräderi triumfera. Derefter skiljdes de åt, för att aflågsna sig ur staden genom olika portar, och derefter skynda till sina vånners bistånd. Sedan någon tid hade carbonari omsevis varit hotade från två håll. En spion hade intrångt i sjelfva carbonarismens sköte; en ung flicka hade glömt sin kårlek till en af dess medlemmar, för att öfverlemna sig åt en brottslig passion. Polisagenten, en af de skickligaste och fruktansvårdaste, hade icke förmått något emot dem; den enda frukt han skördade af sitt intrångande bland carbonari var, att hans planer blefvo tillintetgjorda, han sjelf skymfad och dödad, genom deras skicklighet och mod. . . . Och emellertid hade Gilbertas passion varit tillräcklig att förderfya allt ! (