Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1850, sida 1

De fyra sergenterne i la Rochelle. Af åmenee Robert, (Forts. fr. N:o 290.) — Ån denna unga flicka? mumlade ban. — Jag hörde min far kalla henne Gilberta. — Ack! hvarföre säger du mig hennes namn? ropade Lambert förvirrad. Jag gissade det . . . men det år förfärligt att höra! Derpå, glömmande Cedrics närvaro, tryckte han händerna mot pannan och tycktes söka efter ett ljus, ett minne i sin af förtviflan förmörkade själ. — Ja, sade han, hemma hos mig ... den der stormnatten . . . var hon ensam . . . och de der papPeren... Ack, min Gud! Vid dessa ord tog han upp sin portfölj, undersökte hastigt de papper som funnos der, och hvilka han utan synnerlig uppmårksamhet ditlagt. Det fattades ett, . . . ett enda! Men detta var just Arthur doberons dom. Nu var allt förklaradt för Lambert. Hans vrede, hans blygsel öfver systerns brott yttrade sig uti ett rop af dåmpat raseri. ... Men detta var blott ett Ögonblicks uppsvallning. . . . Öfverste Dubray bade gjort det till en hederssak, att behandla hvarje olycka som en fiende, hvilken han icke ville lemna vapen i hand, i huru fruktansvård gestalt den ån tedde sig för honom. Han reste således upp bufvudet, och sade till Cedric, hvilken betraktade honom med bestört uppsyn: — Fråga mig icke! ... Det ligger ett grymt åde deruti, att din fader och .. denna unga flicka blifvit angifvare! . . . Emellertid innehöll detta papper,