Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1850, sida 1

— En ung flicka! Din far; — Åck! Döm honom icke tör hastigt! . . . Han har blifvit förledd . . . och får öfrigt kunde han icke veta allt det onda han åstadkom hårmed. — Hvad såger du? — Hör på, se hår hvad jag vet. — I går afton då jag gick hemifrån, såg jag min far samtala med en ung flicka midt på gatan, hvarest ingen passerade i detta ögonblick.... Jag vet icke hvarföre jag årog mig tillbaka i porten. och håll mig i skuggan för att lyssna på dem. Den unga, bleka och upprörda flickan tycktes vara ett rof får den grymmaste ångest. . . . Hon råckte min fader ett Papper, och sedan han derpå kastat en blick, utropa de han: — Det år för starkt . . . allt för starkt... . Icke nöjda med att uppröra och omstörta landet, vilja de mörda folk i sina egna hem. ... Åb vi få vål se! Den unga flickan, hvars råst var allt får darrande alt jag kunnat igenkänna den, tycktes ifrigt bedja honom om något och äfven ställa frågor till honom, 1y han svarade: 3 — Ja, utan trifvet, till polisen . . . till måren . till prefekten . . till alla menniskor. Derpå eslägsnade han sig med den okändaJag båfvade, ty jag insåg vål att det handlade om oss, och våra afsigter. . . . Men hvad kunde jag göra? .. då jag ingenting visste, mot hvilken skulle jag vånda mig? Lambert var ett rof för de häftigaste kånslor; ådrorna i hans breda panna vidgade sig, en mörk eld blixtrade i hans ågon. (Forts.)