Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1850, sida 1

Öfverallt på gatorna grupperade sig innevånarne under lifliga samtal, någonting högst vigtigt tycktes Sysselsätta den allmänna uppmärksamheten. Men Lambert stannade plötsligen rysande, och svetten dråp från hans panna. Ibland dessa samlingar, hvarest man tycktes samtala om publika affårer, hade han flera gångor hört nämnas ordet carbonari, i sammanhang med orden komplott och arrestering. Han kunde icke begripa denna plötsliga uppståndelse, just då han affårdat den fiende, som polisen upphetsat mot carbonari, och innan denna fått tid att angifva de nya insurgenter som upprest sig mot monarkien. Han visste ej att den största faran icke kom från detta håll. Under det han, annu mera upprörd ån alla de andra, skyndade utåt de folkfyllda gatorna, måtte han Cedric, med bestörtning målad i sina drag — Ja, så år det! sade den unge mannen innan carbonaro-brodren ånnu fått tid att göra en enda fråga, konspirationen år upptåckt, vi åro utsatta för strång förföljelse! . . . — Nå, ån Bories! Raoulx! ropade Lambert. De åro mera hotade ån vi alla. Emedan de afrest först, borde de redan vara vid Saumurs portar, och en order att håkta dem år dem redan der till mötes. Blifva de fångslade nåra murarne af ett fängelse der er vigtig fånge förvaras, och under förklädning, så år deras dom redan på förhand fåld. — Men, denna olycka har då slagit ned på oss såsom åskan! ... Hvarisrån kommer slaget? . . . Hvem har angifvit oss? — Det år just det som år det förfårligaste, sade Cedric; ty jag har skål att tro, att min far sjelf ledsagat den unga flicka som angifvit oss.